davlid

Högtravande lekfulla betraktelser över en tillvaros olika aspekter. Ett flöde jag känner igen, men jag kan inte minnas från var. Poetiska och mycket bildat bildrika tankeassociationer. Kanske, skulle jag också vilja påstå, intelligenta. Frågetecken. Kanske är han bara sällsynt beläst. Här finns i alla fall ett språk som kräver insikt och bildning i många ämnen, fysik, biologi, litteraturhistoria, historia mm. Eller är det bara en bluff, en yta bakom ett fint språk som jag bara nästan helt förstår?

Hur som helts ett skönt befriande kreativt utbrott och en inspirerande bok.

Lyssnar på Tomas Tranströmers inläsning av sin egen ”Östersjöar - en dikt i sex avsnitt. Tomas uppläsande de skrivna orden jag ser framför mig. Jag är där – Runmarö i Stockholms skärgård. På klipporna på vilken tallar kaster skuggor som timvisare, inne i tallskogen där man samtidigt är på havet, blickandes ned i tångskogen på läsidan, lyssnandes till vinden och hur den format människornas öden, hur den både blåst eld i liv och släckt liv. Jag är med när han som femåringen blir varse sin mormors död och när Maria frysandes ror och måste knapra på gäddskinn. Jag ser in i tjockan när lotsen navigerar i labyrinten av öar och kobbar. Jag känner natten av afasi och stora portar som öppnas och kan stängas, till exempel när man ligger för dropp i en sjuksäng.

Och för varje gång jag följer med honom genom Östersjöar är allt ännu närmre och verkligare, och säger ännu mer. Som att han sammanfattar det som inte kan sammanfattas, inte så jag förstår men så jag känner.

Läs också gärna Magnus Ringgrens guide till dikten ”Det är inte som det var att gå längs stranden”. Då kommer denna komplexa men ändå lättillgängliga dikt att prata ett ännu klarare språk.

Denna diktsamling, författarens fjärde, är uppdelad i tre former. Det är dels ett längre sammanhängande textflöde, dels korta dikter där en sida upptas av en dikt, och dels små korta texter, dikter numrerade 1-53.

Textflödet är skrivet i en smal högercentrerad spalt, och är egentligen uppdelade texter avgränsade med ”(…)”.

Utdrag:
(…) De minsta strukturerna väger. Men du kan aldrig varieras och förädlas. Du kan inte vara någon imitation. Jag får anstränga mig för att tro det: inga modulerade cellkluster, inga biosynteser. Jag ligger på dig. Ditt kön mot mitt och vi är hos varandra. Predatorer. Vi rör oss. Och om jag öppnar mig finns du kanske där. Vi skakar. Vi bryts sönder. ibland tror jag att du är en sten. Nu vet jag att du sprider dig, vecklas ut, när du öppnar mig finns en människa där. Nu hörs det, förmak och kammare, svagt som sekundvisare från ett annat århundrade. När jag inte faller ska jag resa mig upp. Nu släpper det. Nu rör det sig: vi är varandra, enhet, muskler. Kanske är du någonting annat. Negativen fräts ut. Jag rör vid din barndom. Din mor och din far tillsammans i en vitkalkad villa. Om du försöker skrika sugs du in i gravitationsfälten och försvinner. Det rör sig. Det kränger. Jag tar din hand och rör vid ditt mörker. Du trycker. Jag tar emot. Det spänner. Släpper. Du kommer igenom. (…)

Det finns återkommande mantran, som ”här kommer de varma strömmarna”, och ”Louise Levander är död”. (Jag tror Louise Levander var en poet).

Avsnitten avgränsas av små bilder, siluetter av fåglar.

Sedan kommer små korta dikter, en på var sida. Nytt avsnitt. Sedan en följd av numrerade småtexter/dikter. Sedan börjar det formmässigt om från början med ett nytt textflöde.

Vad den handlar om? Jag vet inte, men jag kan identifiera vissa saker. Det finns ett älskande par som känns närvarande genom hela diktsamlingen, och en återkommande tanke är att kvinnan är gravid och föder ett barn. Det finns historia, rester av föregående generationer. Louise Levander. Framför allt finns ett flöde av ord, tankar som bildar en tavla med fragment, från rymden, från kroppen, känslor, ting i vardagen som bussar, knivar och kylskåp. Det finns ord som kärlek, oro och smärta, och naturvetenskapliga ord som osmotiskt tryck och gastrulastadiet.

Det är en flöde, en fors (ström) av ord, med små ljussken som glimmar till mitt i ett kaos. Känslor och skeende som plötsligt blir verkliga, förståeliga för att glida in i ett virrvarr av meningar och ord som man inte hajar ett skit av, en turbulent ström i vilken man inte vet vad som är upp eller ned, som man bara är mitt i. Plötsligt lugnar vattnet ned sig, blir laminärt och lugnt.

Platser som förekommer är exempelvis ett museum (gissar jag) och en hyreslägenhet. Jag anar också en sjukhusmiljö.

Det är en mycket innehållsrik diktsamling. Varje mening känns tung av symbolik och referenser. Men samma meningar kan även upplevas som ordbajseri och rappakalja. Jag växlar mellan att dels uppleva att det finns en massa saker under orden och dels att det bara är ett skal polerat med en massa betydelse lösa ord. Jag vet fortfarande inte vilket jag ska bestämma mig för.

Jag läser några tiotal sidor. Med lite stolthet tänker jag att det finns en liten möjlighet att jag kommer att gilla den här boken. Det är min största anledning att läsa vidare – ren fåfänga. För egentligen förstår jag inte vad den handlar om. Jag har ingen uppfattning om vilka personerna är. Men om jag bara koncentrera mig kommer jag att inse storheten med den här berättelsen. Men det gör jag aldrig. Jag tänker att jag ska läsa den om igen, då kommer allt att falla på plats, men när jag börjar om stör jag mig för mycket på de alltför sparsmakade presentationerna av sammanhanget och karaktärerna. Mina hjärna räcker helt enkelt till. Handlingen klarnar bara delvis när boken är klar. Det är säkert en storslagen bok, jag fattar bara inte varför.

Pojken själv, jaget, blir bortförd från bussen. Han förs till ett arbetsläger, Auschwitz, där han klarar sig från att gasas ihjäl, och sedan vidare till ytterligare två läger. Under en tid ligger han på ett slags sjukhus. Plötsligt är alla fria, han åker buss tillbaks till Budapest för att återförenas med sin familj.

I synnerhet en sak är slående – pojkens saklighet i sin beskrivning av lägren. Det är med en självklarhet han låter sig bortföras, som om han ska på spännande kollo. Sakligt och objektivt beskriver han personerna och händelserna. Man får ofta intrycket att han har en stor förståelse för hur han och fångarna behandlas. Han ifrågasätter aldrig att han blivit förd hit. Han konstaterar.

De enda känslor som jaget visar i texten är förståelse och liknöjdhet. Han verkar tycka att det är helt i sin ordning att han hamnat i denna situation, att han och hans folk till och med, på sätt och vis, förtjänar det. Att man trots allt kan ha en viss förståelse för tyskarna. Till och med finns det en slags beundran. Inga känslor som ilska, rädsla eller sorg. Det stör mig lite, men det har också vissa fördelar. Dessa känslor kan man försöka hitta och lägga till själv, vilket blir väl så starkt. Kanske speglar det också judarnas syn på sig själva under denna tid. Att de var påverkad av ett förakt som också drabbade deras syn på sig själva. Att de inte med någon övertygelse kunde ifrågasätta det de utsattes för.

Boken har ett odramatiskt ”yttre”, Men därunder - med en allmän insikt om vad som hände, allt lidande som redan fått beskrivet för sig och försökt föreställa sig – anas händelser och lidande som är närmast obeskrivbara. Det är sammantaget stor prosa.