davlid - Svart som silver, Bruno K Öijer

Ett ärende maler i huvudet på lediga dagen, och den får göra det, det är ett svårt läge. Det får konsekvenser för de berörda. Som tur var knäppte Bruna K Öijers senaste - svart som silver -med fingrarna och hindrade självkritiken att bli annat än sund, än ett sätt att lära, utvecklas.

Det finns en massa diktsamlingar, och vissa är bra. Vissa tycker man säger något. Vissa innehåller någon bra dikt, och annat som bara passerar.

Svart som silver är klockren från början till slut. Alla dikter är femmor. Ingen är sämre än någon annan. Den är bildrik och lättillgänglig och rycker tag i platser i hjärnan, tvingar den att göra allt tydligt.

Den handlar om livet, och det som är viktigt. Det som är viktigt, EGENTLIGEN. I motsats från all skit vi går och drivs av idag, i alla fall som jag tolkar Öijer, fåfänga och konsumtion och hela den där medelklassvälfärdskapatalismgrejen långt från all andlighet.

Så får det vara ett tag, en stunds insikt om vad som är värt att lägga kraften på.

Och det är inte, såhär på lediga dagen, ärenden som maler på ändå.