davlid

Det där med ryggar. Det finns naprapater, sjukgymnaster, chiropraktorer, akupunktur, ultradjud och säkert en massa mer. Naprapaterna vet bäst. Chiropraktorerna vet bäst. Sjukgymnasterna vet bäst. Jag har testat de alla. Det veta alla bäst. De har alla sakt olika saker. De har alla gett olika råd och behandlat på olika sätt.

En chiropraktor sa till mig för ett tag sedan: "Ditt problem är att du sover fel". Han ställde diagnosen efter att jag svarat på ett antal frågor. Jag fick lägga mig på en brits. Två  minuter senare hade han hitta fyra låsningar i ryggrad och stönande och knäckt ut dem alla.
Sedan gav jag honom 450 kronor.
Två veckor senare gjorde jag likadant.

Idag tog jag min kontorsslappa kropp till en Feldenkreispedagog. flumflum och hokuspokus, men landstingskopplat och därför billigt.

Hon böjde lite där, klämde lite här, lätta tryck och små och mjuka rörelser. Medan hon gjorde det slumrade jag till och när hon var klar efter sådär tre kvart frågade hon hur det kändes. "Nyvaket" svarade jag. jag fick gå runt lite och känna efter och jag kände mig bekväm, lätt och rörlig.

Jag fattar inte vad hon gjorde, men när jag var ute och sprang idag kändes ryggen mycket bättre än innan.

Innan jag lämnade praktiken sa hon: Och så tycker jag att du kan ligga och sova som du känner är bekvämt och skönt. Din kropp kommer att tala om för din när det inte är bra.

Vi spelade match i fotbollskorpen ikväll. Det är lätt att gissa före detta igelkottsplågare.

Kan det här vara en tanke?:
Vi har medfödda impulser att vilja skada. Impulserna får vi när vi blir arga. En massa grejer, genetiska och sociala, avgör hur vi hanterar impulserna. Vi får dem vare sig det är i kamp om liver eller död eller i kamp på en 7-mannaplan  Vare sig det är vuxna män eller pojkar.

Det där med fotboll handlar ju rätt mycket om att lära sig hantera ilska och impuls att vilja skada. Inom fasta ramar. Regler. Men varför spelar vi fotboll? Är det lite som djurarterna som fixar rangen genom en massa andra saker en själva striden på liv och död. Ett sätta att kora en vinnare utan att behöva döda sin motståndare?

Igelkottsplågarna är alltså arga. Men knappast på igelkottarna.

Vi vann med 3-2.

Djurplågare som ung, kriminell som vuxen. Det är tydligen ett mönster. Barometern tog åter upp historien med igelkottplågarna.

Minns inte att jag gillade att plåga djur när jag var ung. Men så är jag inte direkt kriminell. Däremot brukade mamma benämna mina yviga rörelsemönster som att jag hade väderkvarnsarmar. De har orsakat mycket skäll, oavsiktligheten till trots.

På Ottenby fågelstation hade personalen tagit hand om två koltrastungar. Kanske var det 1992. De hoppade omkring på golvet. Kanske var det samma syndrom, väderkvarnssyndromet, som orsakade att en av ungarna hamnade under min stövel. Hur som helst blev det skäll. Och hur som helst var det oavsiktligt.

Blir jag kriminell, mamma, lovar jag att det inte är med flit.

Barometern rapporterade för någon vecka sedan om en man som observerat några ynglingar. Det handlade om igelkottplågeri. Djuren hade lagts i plastpåsar. Och sedan plågats ihjäl. Det verkar vara något med Igelkottar och pojkar.

Det var precis uppehåll. Tre pojkar skränade utanför fönstret. De hade hittat två igelkottar. Det framgick inte om djuren levde när de hittades. En pojke tog sats och måttade en spark mot fotbollen. Djurkroppen rutschade över asfalten. Pojkarna skrattade. En pojke gick fram och petade lite. Vände på liket, som för att se om det levde. Sedan tryckte han lätt med fotsulan. Ville han undersöka hur denna materia betedde sig under tryck, som ett barn vrider, känner och luktar i sin utforskande lek?

Han tryckte lite hårdare. De andra två pojkarna fortsatte att spela fotboll med den andra igelkotten. Hårdare och hårdare pressade han nedåt. Hur hårt kunde han trycka. Hur hårt vågade han trycka? Sakta och vårdande genomförda han sitt experiment. Till slut la han över sin tyngd på foten som pressade ned den lilla kroppen mot den våta gatan. De andra två pojkarna ställde sig nu och tittade på och såg hur tarmarna trycktes ut och la sig som en hög bredvid skalet. Det hördes inget ljud in i lägenheten.

De skrattade och skränade iväg och passade på att mosa även den andra kotten innan de glatt rumlade vidare och jag tänkte lite på lagen om skyldigheten att alltid ingripa vid brott? Var det egentligen ett brott de hade begått. Jag visste inte och fortsatte leta efter min mobiltelefon för att gå och köpa lite bröd.

10 blev fyra blev tre låtar till inspelningen i Torsås nästa vecka. Pama records. Nu är låtarna valda. Vi var inte eniga. Vi fick rösta.

Tiden är alltid för kort. Det finns alltid saker att slipa på. Men ikväll var sista repet. Tröttheten och syrebristen slog till på slutet så vi föll ihop som orkeslösa amöbor i ett skrattanfall. Ingen förstod vad vi skrattade åt egentligen. Och andra halvlek på semifinalen mellan Ryssland och Spanien skulle snart börja.
Nu får det bära eller brista.

Och ett litet magont börjar ge sig till känna inför lördagens SOMMARFEST. Framför allt en förväntan. Den sista. En annan sak som tiden inte riktigt räcker för. Det får bära eller brista. Vi har passerat 60 gränsen. Nummer ett är nu att jobba en sista dag. Och spanien verkar ta över..

"Narrow stairs" heter Death cab for cuties senaste fullängdare.
Narrow stairs.
Det är trångt.
Det går inte att mötas och de ända riktningarna man kan välja mellan är längre in. Eller tillbaka.
I övrigt, helt hänvisad till trappans riktning, följer jag med musiken, längre in i huset. I livet.
"We´re not the same dear"//
"To stop the ice from getting thinner under me and you//

Längre in i livet.

Until "nothing was left for you and me".//

"There´s nowhere we can go, There´s nothing underneath"

Vi följer de snäva trapporna. Tills isen smälter.

"I want to know my faith"//

"It´s hart to stay
away"

Och musiken: Den är avskalad, tydlig, naken. Inga toner är dolda. Den är enkel. Enkel och samtidigt avancerad. Det är popkonst.

Denna skiva är en 5:a av 5.

Och de kommer till Sverige, lördagen 5 juli, Arvikafestivalen. Samma vecka som vi spelar in musik i Torsås. Kanske kan veckan krönas med att åka till Värmland för att titta på världens just nu bästa band på Gasverksgatan..

---

I övrigt: Fotboll är kul och när det går bra är det roligt och det är ju en bra sak att det finns arenor där man kan samlas och titta på fotboll.

Men 400 miljoner. Kom igen. Är inte det LITE VÄL. Fredriksskans kanske inte är Allsvenskans bästa, med 400 miljoner är många vårdplatser, naturreservat, fritidsgårdar och integrationsprojekt.

Jag visste det! Jag har märkt det och berättat för vänner att det är konstigt med de där nikotinfria snusarna, onico. Man blir ju beroende av dem. Och då säger alla att äsch, vadå, det är ju bara vanan eller inbillning, men jag har sagt, njae, jag tror att det är nåt, det är nåt med majsfibrerna, man får en lite kick. Det är inte som de andra nikotinfria. Det kanske blir socker har jag spånat. Och nu kom larmen från tandläkarna om onicoanvändarnas svampaktigt mjuka, bruna, kariesangripna tänder.
Socker.
Majsfibrer är inget annat än stärkelse. Som, kan man tänka sig, snabbt bryts ned till socker som direkt pepprar belöningssystemet och dessutom gör tandtrollen feta och glada.
Och det var svårt att sluta med dem. Inte som nikotin, med veckor av plågor. Det är en dags stålsättning och sen inget mer.
Ska bli intressant att se, för det lär väl komma rapporter.

---

I morgon, spelning på Kåren.

Det var som ett litet ryck i bilen, och ett dunk. Sedan ett fan också, en biltuta och en suck.

Jag provkörde min brors nya, stora, fina volvo med dragkrok. Jag körde den först framåt, när en en sådan individ med en sådan ålder i en sådan bil som borde innebära minst tredubbla försäkringspremier svängde runt ett hörn. Den körde mot mig där jag höll på att köra ut på gatan från en parkeringsplats. Jag bromsade snabbt och kontrollerat, slängde ledigt i backen och körde sedan bakåt.
Och borrade in min brors dragkrok i en stötfångaren på en seat.

Jag la mig genast på rygg och visade strupen för en ung kvinna och hennes bjäbbande mamma som inte vill sluta hugga mot min hals. Tålmodigt tog jag emot och bad om ursäkt och vi började prata försäkring och skadeanmälan och några "jaja, det kunde varit värre", hoppas det ordnar sig".

---

Och det var Valborg-08 då det regnade och regnade och det blev ingen cykelutflykt som tänkt, men vi hade mysigt och det var lite sorgligt när Emma och de andra satte sig i volvon och åkte hemåt.

Jag har fastnat i ett jordnötssmörätande.
Man kan förtära det på så många sätt. Man kan stoppa det i mat. 
Det var förrästen så det började. Ett recept med jordnötssmör i. 3 msk. Det skulle tydligen vara en afrikansk gryta. Men jag vet inte, käkar dom jordnötssmör i Afrika? Ja, inte vet jag. Hur som helst så stod det ju sedan en hel burk 350 g brunt krämigt jordnötssmör i mitt kylskåp. Man tar det på knäckebröd. Ett rejäl klick på kniven och ett tjockt lager på mackan, men inte mer än att det blir lite kvara att slicka av från kniven. Man kan ha det på vörtbröd och rågbröd, rån och digistive. Före maten, efter maten och med fördel som en paus mitt i maten.
Eller så kan man bara avbryta det man gör, vad man än gör, öppna kylen och smeta hela pekfingret fullt och slicka i sig sörjan av malda jordnötter, vegetabilisk olja, dextrose, härdat vegetabiliskt fett och salt. Inte ett ända E. Är 640 kcal per 100 gram mycket förresten?

---

Rep ikväll. Och för första gången inte bara vackert väder, utan dessutom behagligt ljummet. På repet grodde ett antal idéer. Knoppar som kan komma att slå ut :)

---

Och jag kan ju säga tack p förhand, om någon skulle vilja gratulera på min födelsedag.

Med en stor mugg kaffe i handen och dagens DN motor i knät hittar jag ytterligare en artikelrubrik i stil med KOLKRAFT ÄR VÄRRE ÄN BILARNA. Är det inte kolen som är värre än fossildrivna bilar så är det maten. Eller etanolen, vattenånga eller fjärtande kor.

Tänk att egenintresset av fossildrift är så stort att blicken inte kan lyftas längre än så.

Vi ska sträva bort från kolkraft.
Matproduktionen ska bli mer energieffektiv.
Etanol ska inte innebära nettoutsläpp av koldioxid eller orsaka andra stora problem om vi ska satsa på den.
Och vi ska INTE ha fossildrivna fordon.

Vi ska byta dåliga lösningar mot bättre lösningar. Varför ska vi ödsla energi på att försvara kassa lösningar, som fortsatt satsning på olja, med att DET FINNS ÄNNU SÄMRE GREJER. Kolkraft har ju överhuvudtaget ingenting med drivmedel för fordan att göra.

---

Hoppas på tre låtar ikväll.
1. Pirelli.
2 BWO.
3 Sibel.

Inte för att det är schlagers. Eller för att de kan ta hem rubbet. Enbart för att de är bra.

Självreflekterar att det faktiskt nog är första gången i vuxen ålder som jag över huvudtaget har en förhoppning inför melodifestivalen.

Köpte grisen i säcken. Hörde Ida Sand sjunga en snutt. Och jag är på jakt efter lite skön softjazz, så jag sökte på iTunes och visst.. Meet me around midnight gick att ladda ned för 90 kr. (Hör till dom som gärna betalar för det jag nyttjar, det kan Ida vara värd). Och visst, behaglig ljudsmyckning som säkert kommer att pryda flera regniga kvällar och sköna söndagsmorgnar hos mig och säkert många andra.

**

Jag är en högsamlare. Men idag har jag begravt en stor en. Årsbesked, försäkringsbrev och alla dom där pensionspapprena som ofta förkortas med tre bokstäver i alla möjliga kombinationer och heter nåt med allmän, eller tjänste eller avtal och säkert nåt annat också från 2005 och framåt, har antingen kastats eller pärmlagts. Jag är inte sådär begåvade på papper och formaliteter vilket kanske är lite ironiskt med tanka på mitt yrkesval, och jag vetdefasen, det där med alla papper man får, vilka behöver man spara? Finns det någon lathund? Kommer jag att ha någon glädje eller nytta av deklarationspapper och årsbesked från 2001? Jaja, tänker att om jag nu har det, så vet jag ungefär var dom finns.

Stormen mullrar bort. Några tusen utan el och några tusen utan telefon. Jag har telefonen på men kommer inte att få samtal, kommer inte att behövas. Det är en bra gissning. Det är en fin dag. Inget kaos. Kanske behövs något elverk här, någon motorsåg där. Och telefonen är på i fall att.

Annars har veckan varit mycket "det här är tveklöst att betrakta som anmälningspliktig vattenverksamhet" och "enligt 11 kap miljöbalken..." och "men det förstår du väl kära erfarna arkitekt att man inte får gräva bort stranden på någon annans fastighet!"

Och i bilen hem försöker jag gripa efter att det finns vackra saker också och passerade den här. Den kröner landksapet vid Västrum, dag och natt, medan människorna wrrroooomar förbi på E22. Alltid något. Ser ni den när ni passerar?

Isen slängde ut urbergsstenarna på kalkstenen och strödde över malen kalksten. Och sen började det växa och havet backade. Djuren betade den vidsträckta slätten. Två män kom och de möttes i avskedet av en vinter. De möttes i att naturen är föränderlig och i att så mycket bläsand, gravand och kricka inte direkt hör februari till. I Kallas framgångar, frågor om familjen och det där med döden. Östersjön låg och vilade på stranden, lyssnade med ena örat. Vita skarvar av is torkade sina vingar. Det var alldeles lagom kallt.

Reportern, i kvällens rapportsändning, till Skandiapampen Lars Erik Pettersson:
Hur känns det?
Pampens svar: Man får ta rättegång för rättegång.
Idrottsgalan har precis börjat.