davlid

"Staden va för liten, människorna för små", säger dom. "Folk var för trångsynta, för jaktintresserade, för sportintresserade, för shoppingintresserade, för ointressanta, och jag va inte som dom", koketterar de med sitt utanförskap. Jag blir lite  "jasså, det här duger minsann inte åt dig". Så jag bestämmer mig för att det aldrig är stan det handlar om. Det är deras självkänsla. Istället för att odla förmåga att stå upp för vilka de är och vad de vill, måste de omge sig med folk som exakt likadana. Umgås och dwella runt i ett kollektivt utanförskap, där de kan gnälla på att samhället är ditt och samhället är datt, och så spelar de gitarr och röker på, äter falaflar och mumlar nåt om de där Svennarna som lever sitt torftiga liv i sina små låtsasvärldar i sina avskärmade radhusträdgårdar och inte har hajat.

Inte det att jag inte förstår dem. Inte heller att jag inte inser att man i vissa sammanhang bara funkar och hur man i andra sammanhang bara inte funkar. Själv drog jag från Växjö av en massa påhittade orsaker som att det regnade för mycket, det fanns för mycket granskog, för bruna sjöar, för lite hav och för mycket si och för lite så. När det bara va en diffus känsla av brist på sammanhang. Ibland måste man ut och leta efter det där. Bryta med saker och börja bygga från noll. Som en stavhoppar som kommit fel de första stegen i ansatsen. Bara att backa, börja från början.

Men ändå, det stör mig lite det där.

Och för min egen del undrar jag om inte den här stan börja duga lite i alla fall.