Daniel Sjölin "Personliga Pronomen"
En kreativ språklek med utgångspunkt från en känslomässigt mer eller mindre störd överklassfamilj. Persongalleri: Sonen (jag) till Agneta. Han hatar sin kropp, sin mamma, sin syster, ja i princip allt och alla. Agneta (hon), nyskild från torr ingenjör, labil och känslokall kvinna som tyckt hon var värd något mer. Sunesohn (vi), uppblåst kapitalist och rasist. Hans dotter Emma (du), en ung självupptagen vacker tonårsdotter vars riktiga mamma dör samma helg som boken utspelar sig.
Hans mycket rika och fantasifulla språk lockar fram äckelkänslor, både hos mig som läsare och hos de olika personerna i boken. Han tar fram karaktärernas (människors i stort??) mörka sidor och deras egen avsky mot sig själva och omvärlden. Boken genomsyras av självupptagenhet, girighet, sorg och trångsynthet. De hatas av sig själva och av andra, särskilt av de som bor nere i dalgången, de fattiga, invandrarna.
Boken känns som en spark mot överklassen och/eller egoism och girigheten som mänsklig egenskap. Hur som helst en uppvisning i språklig formmässig konst. Läste den två gånger på raken i ren fascination.
Hans mycket rika och fantasifulla språk lockar fram äckelkänslor, både hos mig som läsare och hos de olika personerna i boken. Han tar fram karaktärernas (människors i stort??) mörka sidor och deras egen avsky mot sig själva och omvärlden. Boken genomsyras av självupptagenhet, girighet, sorg och trångsynthet. De hatas av sig själva och av andra, särskilt av de som bor nere i dalgången, de fattiga, invandrarna.
Boken känns som en spark mot överklassen och/eller egoism och girigheten som mänsklig egenskap. Hur som helst en uppvisning i språklig formmässig konst. Läste den två gånger på raken i ren fascination.
Kommentarer:
Trackback