davlid

Man hör sånt som ens inre moraltant vill att man ska höra.

Igår på aktuellt va det vattenfall och klimatsnack och sedan väderper och klimatsnack. Marianne Rundström (heter hon så?) hade nästan inget annat att prata om än klimat. Det va: "staten måste ta sitt ansvar" och "slå näven i bordet och börja handla", "nu är det fastslaget att regnmängderna beror på mänsklig aktivitet och "framtiden och barnen och samhället och hur ska det gå när ska vi börja förändra vår livsstil".

Och när min brorsa ringde gick jag igång om miljöbilar och "fan, att det aldrig händer nåt" och så berättade jag om Marinne Rundström, hon på aktuellt, som efter väderpers presentation sa nåt om att "ta en charter", då nästan skrek jag i luren att det va ju själva fan att folk aldrig lär sig, det är ju chartrar och sånt vi INTE ska åka på ovh det sitter hon och säger efter att ha klimatsnackat en hel sändning. Och jag tänkte att jag skulle skriva om att hon sa just detta och moralisera lite på bloggen.

Men det är tur att internet finns. Jag tänkte att jag måste höra vad hon sa exakt. Men det enda jag hörde var att hon mumlade något om att det "börjar bli tjatigt", och menade då det kassa vädret.

Nu ska jag diska.

Jag slår på radion 
Nina Simone goes
You don´t know what its like
Baby, you don´t know what its like
to love somebody
to love somebody
the way I love you.

Och alldeles lite senare
Monika Zetterlund goes
You love me
like no one´s loved me.

Som att något talar till mig.

Jag slår över till p3 
Markolio goes
Ingen sommar utan ragga

och jag försöker, verkligen
försöker, gunga med.

---

Vi fick en halv dags brandutbildning på jobbet för en tid sen. En grymt bra att kunna grej även om det nästan aldrig kommer att hända mig - dag. Igår hände det. Skulle koka lite grejer, tänkte: bra, jag passar på att lägga mig lite, läsa i boken. En smäll.

Jag la boken på magen, överlade med mig själv. Är det något jag behöver gå upp och kolla? Jag gick upp och kollade. Och lågorna slog upp över spisen. Jag såg bilderna framför mig på filmen av hur snabbt brandförloppet går om den farliga röken etc.

Och jag överlade med mig själv. Okej D. Vad ska vi göra nu?? Det var el i sladden som brann. För mitt inre såg jag fettet i fläkten antändas. Tänkte, hm, el och vatten.. Jag sprang till hallen stängde av huvudströmbrytaren. Lågorna va ganska höga nu. Jag tog en handduk. Dränkte den i vatten under kranen. Kastade den över lågorna. De dog med en fräsning.

Frågan är om man ska vila på känsla av att vara nöjd att man handlade rationellt inför eldslågor i köket, eller av att vara korkad som placerar en sladd så att den ramlar ned på spisplattan som man satt på full effekt..

"För ett år sedan, för ett halvår sedan trodde jag att jag var konstnär. Jag tror det inte längre, jag är. Allt det litterära har fallit av mig. Det finns gudskelov inte fler böcker som ska skrivas.". Det skrev Henry Miller i Kräftans vändkrets.

Men det skrivs.

120 skönt industrisemesterslöa människor har packat in sig i en vasstakslada på en Öländsk gård. De har betalat för att få komma in. De har betalat för att få se ett antal författare läsa ur sina böcker och säga något om deras relation till Öland. Och det är en ganska magisk stund med tända ljus, "vågor som sköljer in", "mörker som sänker sig" över slätter och "kärlek till det karga landskapet". Sju författare som har förvaltat sina konstnärskap med diktsamlingar, noveller och romaner. De presenterar utdrag deras idoga formulerande, genomtänkta kommunicerande och envist konstnärskapande. Med förhoppning om något?

Vi tar paus, vi är glada och tacksamma, fyller på vinglasen och undviker att pissa på elstängslet längs kalkstensmuren i skymningen. Andra akten ackompanjeras av en traktor. Därutanför jobbar en lantbrukare. Själva det öländska öppna landskapets förvaltare. Vaktmästaren som skapar fälten som kvällssolen belyser, som sommarölänningarna sitter på sina altaner och skriver vinrusiga dikter om i skymningarna. Vars liv ÄR landskapet. Och kanske är det han eller hon som är den verkliga konstnären.

Jag tar acceptansen av textens vänstercentrering under armen, som en ihoprullad trasmatta, öppnar luckan och hoppar ut.
Här i rymden finns det ingen nytta med att vara fågel. Inga bärande luftströmmar. Inte ens vindsus.
Ordmassan rör sig åt höger. Den gapar och stänger, med ojämn högermarginal. Den visar gaddar mellan glupska rader. Taggar. Kilar. Orden som sjalar runt själar, värmande tyger runt innersta kärnor. Jag tumlar.

Antalet böcker som ska läsas, dikter som ska skrivas, människor som ska träffas, fönster som ska putsas, bad som ska badas, öl som ska drickas och sommarpratare som ska lyssnas på är för många för att semesterna ska sluta redan nästa vecka.

Vanu! Varit ute och lekt gambönder igen!

Undrar vad i våra liv efterkommande generationer kommer att romantisera över. Kommer våra barnbarn att restaurera internetcaféer och köpa gamla webläsare för att kunna säga "tänk att såhär gjorde de förr" och ännu längre tillbaks i tiden hade man SÅNAHÄR och visa upp en bok för sina barn. "Och mat skaffade man på såna här platser", och peka på ett foto av Ica Maxi.

---

Räddavärldengalan i bakgrunden. Answer the call!! Lördag. Semestern har halvtidsvila.