davlid

Clezio alltså. Många utropade äntligen och menade det. Han ger ett så ödmjukt, klokt och livsbejakande intryck att bara det räcker till att förtjäna priset. Men han kan säkert skriva böcker också.

---

Testmixarna från Pama i somras och bonusinspelningen i Nybro börjar dimpa in i inboxen. Mankan, denna trollkarl, gör underverk med materialet vi gett honom.

---

Den kommande veckan kommer mina vänner från Afrika få sin dom. Deras framtid kommer att avgöras. Inom loppet av några timmar ska det beslutas om de ska bli satta på ett flygplan tillbaks till en situation utan vänner, famillj, kontakter. Utan ett nickel och utan bostad och utan myndighet som kan fånga upp dem och deras bäbis. Eller om de ska få fortsätta bygga upp en framtid i Sverige.

Trygga Sverige är fyllt av livsöden.

Som alla andra för tillfället läser jag boken Flyga Drake.
Jag hade förhoppningar på den här romanen. Den har legat länge vid min säng och legat till sig. Äntligen var det dags. Men efter 20 sidor har han presenterat karaktärerna och jag har bara blivit irriterad. De är så förbaskat övertydliga och polariserade. Överläget kontra underläget. Den rikaste av rika och den fattigaste av fattiga. Den vackra mot den fula. Offret och skurken. Den avgudade och den avgudande.

Och när jag igår inleder kapitel tre med
 
"Enligt legenden gick min far en gång i närkamp med en svartbjörn i Baluchistan med bara händerna. Om den historien hade handlat om någon annan skulle den ha avfärdats som laf, den typiska afghanska benägenheten att överdriva som sorgligt nog är nästintill en nationalsjuka."

så förstår jag precis vad han menar.

Men Jag har bestämt mig. Jag ger den 50 sidor. Har Hosseini inte fått med mig på vagnen då lägger jag ned.

I söndags lyssnade på en herre på tv som argumenterar mot homoäktenskap. Han är rädd att börjar man tillåta homesexuella giftemål som kommer det på sikt att bli legitimt med sexuella relationer med djur.  

Och han verkar faktiskt inte skämta. (Detta va innan 1 april!)  Det verkar som att han sitter och säger detta på fullaste allvar. Denna man sitter i Sveriges riksdag.

I dessa kretsar är det hotfullt med samkönade äktenskap. Och jag förstår faktiskt inte varför det är så hotfullt. Det ploppar upp argument som fara för månggifte, barnäktenskap och tidelagsrelationer. Kom igen.

Och att samhället plötsligt bara skulle bestå av icke-reproducerande homosexuella människor, en åsikt som Åke Gren uttryckte i någon slags pratprogram för ett tag sedan. Det verkade vara den mest helvetiska bilden som Åke kunde måla upp. Precis som att det skulle vara realistiskt. Eller hemskt för den delen. Trist om man är hetro kanske, men fara för samhället? Nej. Troligt? Inte på något sätt. 

---

Allsvensk premiär och jag stod lutad mot en bardisk på Harrys. Jag är långt ifrån något freak, men yeah, äntligen premiär. Ingen kanonmatch, men det är tydligt. Kalmar kommer att vara med. 

---

Intelligent design som skolämne. Jojo. 

---

I övrigt: En turbulent dag på länsstyrelsens miljöenhet.

Jag gillar böcker som berättar saker om människor. Jag blir uttråkad när dom handlar om flygplan, blommor eller mat. De ska säga saker om hur människor funkar, om varför dom blir som dom blir. Dom ska berätta om mig. Knut Hamsuns "markens gröda" berättar om hur människor funkar. Hur jag skulle kunna ha funkat i ett annat sammanhang. Och de där mänskliga grejerna som jag kan känna igen mig i oavsett sammanhang. De som gör människor till människor oavsett var dom befinner sig. Den är också ett tidsdokument, och berättar hur människorna levde då, när det nu kan har varit, slutet på 1800-talet eller början på 1900-talet. Hur nybyggarna dikade myr och bröt sten, och hur de ville bli älskade. Den berättar om hur människor sugs med i begär och hur nyfödda barn dränktes av sina mödrar.  Om hur beroende männen var av kvinnorna och kvinnorna av männen. Om hur kvinnorna fick foga sig männens liv, men också om hur kvinnorna började kämpa för sina rättigheter.

Knut Hamsun är värd att läsa också för hans språk, det är.. Hamsunskt.

Och man tycker ju att det är märkligt såhär en hög decennier sedan att denna insiktsfulla man hade nazistsympatier. Hur skulle han såhär i efterhand ha förklarat sig?

"För ett år sedan, för ett halvår sedan trodde jag att jag var konstnär. Jag tror det inte längre, jag är. Allt det litterära har fallit av mig. Det finns gudskelov inte fler böcker som ska skrivas.". Det skrev Henry Miller i Kräftans vändkrets.

Men det skrivs.

120 skönt industrisemesterslöa människor har packat in sig i en vasstakslada på en Öländsk gård. De har betalat för att få komma in. De har betalat för att få se ett antal författare läsa ur sina böcker och säga något om deras relation till Öland. Och det är en ganska magisk stund med tända ljus, "vågor som sköljer in", "mörker som sänker sig" över slätter och "kärlek till det karga landskapet". Sju författare som har förvaltat sina konstnärskap med diktsamlingar, noveller och romaner. De presenterar utdrag deras idoga formulerande, genomtänkta kommunicerande och envist konstnärskapande. Med förhoppning om något?

Vi tar paus, vi är glada och tacksamma, fyller på vinglasen och undviker att pissa på elstängslet längs kalkstensmuren i skymningen. Andra akten ackompanjeras av en traktor. Därutanför jobbar en lantbrukare. Själva det öländska öppna landskapets förvaltare. Vaktmästaren som skapar fälten som kvällssolen belyser, som sommarölänningarna sitter på sina altaner och skriver vinrusiga dikter om i skymningarna. Vars liv ÄR landskapet. Och kanske är det han eller hon som är den verkliga konstnären.

Hade äntligen tagit plats framför datorn och manusutkastet. Telefonen ringde. Det va pappa.

"Ni åker idag ja, just det, lite ändrade planer, jo då det går bra med festen, nej skit i att ta ned vinterdäcken till stugan, översvämning i Eksjö ju, kanske inte så bra för brunnen, jaja vi får se,

Tårta, ska ni äta tårta? Vem är det då som fyller år?

Pappa svarar "ja, vem är det då som fyller år".

FFFAAAAAEEEENN. Jag satt ju och tänkte nyss att jag ska ringa och gratulera. jaja, grattis på 66årsdan!

(jag förtjänar inga julklappar i år.)

---

Läst islänningen SJÓN´s roman "dina ögon såg mig". Sjon har skrivet en hel hög med romaner och diktsamlingar och är också känd som låtskrivare åt Björk. Är lite lite kluven till den här prisbelönta romanen. Varför? För att den är lite hoppig och spretig tror jag, ofta surrealistisk. Ordet burlesk dyker upp. Jag blir ofta osäker på var i handlingen jag är och vilket som är sammanhanget.

Det är ingen bok man bara ströläser, men jag skulle inte vilja säga att den är direkt svår heller. Men formen är inte självklar, eller med ett annat ord, nyskapande. Hela berättelsen är inom citationstecken. Det är författarjaget själv som berättar om sin egen tillkomst. Och den han berättar berättelsen för kommer då och då med kommentarer, ofta kritiska. Ibland skenar berättandet iväg i surrealistiska små historier som inte direkt (åtminstone inte uppenbart) har med huvudberättelsen att göra. Boken handlar om en anställd flicka på ett världshus om får i uppdrag att ta hand om en sjukling. De två är författarjagets mor respektive far.

En stor behållning är språket. Det märks direkt när man börja läsa att det är stor ordkonstnär bakom texten.

Såg honom i höstas i samband med 00-tals poesifestival. Hans utflippade, surealistiska, direkta, oväntade - letar bland orden utan att hitta någon bra beskrivning - dikter drog ned skrattsalva eller skrattsalva på ett nästan fullsatt dramaten.

Men, för att få ut som mest av den här boken måste jag nog börja från början igen. Vilket nog inte kommer att ske.

Tidigare på dagen hade jag slunkit in i bokhandeln i Eksjö. På en mindre hylla vid entrén fanns skylten: 30 kr/styck. Jag tog fyra diktsamlingar och betalade. 

Sent denna ljusa sommarnatt, efter att mina vänner (en vän och hans tjejkompis) anlänt och vi kom tillbaks till stugan i sommarnatten för att dricka vin, låg böckerna på soffbordet. Jag hällde upp i glasen och sa: "Kolla, jag har fyndat". Tjejkompisen tog en av böckerna och utbrast. "Honom va jag tillsammans med ett tag"!

Det var Ola Klippviks debut "Sportsmän". När jag nu läser den, såhär som förstabokendenhärsemestern, inser jag fördelarna med att ha en tydlig form. En ram. Formen i sig kan vara det intressanta, vilket innehållet än är. Så tänker jag, 40 sidor in i boken. Jag tänker också att formatet är behagligt. Hårdpärm. Kanske 13 gånger 8 centimeter (jag hittar inte den satans tumstocken). Den är bekväm att hålla i, och typsnittet är behagligt att läsa. Läsvänligt. Den är upplagd som en ordlista. Eller så kan man säga att det helt enkelt ÄR en ordlista. En liten text för varje ord. Med hänvisningar, ursprung och fonetik. Det ger en känsla av en massa underliggande kunskap.

Det om formen. Om innehållet har jag inte så mycket att säga. Än.

Jag tror att den här boken handlar om vad som är levande och vad som är dött. Och gränsen där emellan, i den mån det överhuvud taget finns en gräns. Mina tankar fortsätter: Man borde kunna hävda att enkaliumatom är död när den är en del av tex det småländska urberget. Men  är den levande när den är en byggsten i något organ i min kropp? Levande och dött. Saker hör ihop.

Om sådant tror jag att den här boken handlar. Det är en abstrakt jäkel. Man måste liksom brottas lite med den. Men vad som slår an direkt är rytmen. Man vaggas in i den, och sedan är det liksom lite klurigt att ta sig ut, vad den än nu må handla om. Den handlar troligtvis om en hel massa saker. Som de ju ofta gör, dikter. Annars skulle det ju inte vara stor mening i att förmedla det hela som dikter. Eller?

Och Willy G lever ju på sitt sätt trots att han är död.

---

Snart dags att börja rådda inför kvällens spelning på Söderport. Först Desario. Sedan vi. Kul.

Ofta när jag läser Coetzee slås jag av hur närliggande det är att en text är småtråkig och fullständigt lysande. Har det med texten att göra eller är det min sinnesstämning? Hur som helst så va det likadant med Skymningsmarker, som egentligen är två berättelser. Tror att detta är hans tidigaste bok på svenska. Berättelsen maler på lite halvlångsamt, och så plötsligt blir det enormt dramatiskt. Stilistiskt är den också skitbra. Eller vad sägs om den inledande meningen "Coetzee har uppmanat mig att omarbeta min studie.". Berättarjaget är doktorand, och handledaren är Coetzee..

Det är mycket svårt att läsa en bok med Coetzee och bli besviken. Det är liksom som att till och med det småtrista texterna blir stora bara för att de är så välskrivna.

---

Alltså, jag vet inte. Det där med strejken. De stackars underbetalda arbetarna som bara tjänar 27 000 per månad. (med OB i och för sig). Efter fem års studielån och uteblivna inkomster har jag fått upp min till 22 900.

Och vad tjänar undersköterskor idag?

Det är inte helt lätt att uppbåda sympati för gruvarbetarna, även om det säkert är dom väl unt.

bil catwalk mail kläder manus gigdatum 14/4 27/4 2/6 1/7 blogg projektbeskrivning årets bild utvik sms tenta diktsamling födelsedag album ansökan

---

Ska idag bidra lite lite grann till att dricksvattnet förblir drickbart i framtiden. Kan vara en bra sak för folk. Och det finns ganska mycket att skydda dricksvatten ifrån.

Det är åtminstone en kilometer att gå från östra landsvägen vid Åkerby på Öland ned till den lilla samlingen sjöbodar vid havet. En bit ned  hörde vi sånglärkor. Jag tittade upp och fick syn på en.

 

Det är ganska häftigt ändå att sinnena och hjärnan har förmågan att så utan tvivel veta att det korta lätet kommer just en sånglärka. Det finns ganska många fåglar och alla fåglar liksom kvittrar ju mer eller mindre på något sätt..

 

Är det kanske det som är tjusningen med fågelskådning? Inte just upplevelsen av landskapet och livet som finns knutet till det (ljuset, ljudet, lukterna), utan utmaningen i att klassificera fågeln som kommer överflygande. Bara av den anledningen att vi upptäcker att vi har förmågan. Som att lära sig ett språk.

 

Det är någonting med utmaningen i krama ur mycket som möjligt i hjärnans förmåga att använda sina sinnen. Vi låter oss imponeras av sådant. Som människor som kan smaka på två viner som för oss andra smakar likadant, och redogöra för var, när, hur.. Eller studioteknikern som med hörseln kan uttyda precis vilken frekvens han ska öka kompressionen på. Eller att höra skillnad på svarthätta och trädgårdssångare. En närmast omöjlig uppgift för den som aldrig försökt, men löjligt enkel för vilken medioker fågelskådare som helst.

 

Jag tänker på detta när jag säger sånglärka och  tittar upp; en, två?, fem sex, säkert 15. Jag nöjer mig inte med att höra den. Vitsen med att identifiera den försvinner om jag inte för säga att jag identifierat den. Och varför måste jag veta hur många det är? Vad är det för skillnad mellan att uppleva sånglärkor och att uppleva 14 sånglärkor?

 

Om inte för att kunna redogöra för det i efterhand. För vad ska vi med våra förfinade sinnen till om vi inte kan vidarebefordra faktumet att sett 15 sånglärkor.

 

Och är man två som delar upplevelsen, så räknar man högt.

 

Jag har fortfarande inte träffat någon som kan identifiera olika individer av sånglärka. Det är fortfarande bara sånglärka. Punkt.  Längre än att skilja på arter eller raser kommer vi inte. Men det är nog ömsesidigt. Jag är nog inget annat än människa för de överflygande fåglarna. Tur att våra sinnen kommer längre än när det gäller vår egen art.

---

I övrigt: Lördag kväll. TV i bakgrunden skvalar ut, som en skånevän sa, en orgie av smaklöshet. Denna veckan är det andra chansen.

Chip.

Efter ett kärleksmöte ber den blinda älskarinnan författaren Rozanov att improvisera en berättelse för henne. Han sätter sig tillrätta i fåtöljen, och berättar tre berättelser, om berättare som berättar.

En stilistiskt snygg berättelse. Men det är lite svårt att följa om texten man läser för tillfället är berättad av berättarjaget, Rozanov, eller av improvisatören i en av berättelserna, eller av författaren i en annan berättelse..

Men klart läsvärd.

Har mina föräldrar på besök. I två dygn..

Det kanske va min dagsform det hängde på.

Einar Heckscher såg ut lite som karlbertilpåjulafton´s farsa, när han skulle avsluta hela grejen med att läsa Bukowskidikter. Den lilla lokalen va proppfull med kanske 30 pers. Han fick varma applåder.

Han började med att snyta sig rakt in i micken.

Han torkade sig sedan i pannan. Med samma näsduk.

Luften hade försvunnit redan innan förlagsrepresentanten hunnit presentera sig och säga att han hade rampfeber och inte var så bra på att läsa.
Det va han inte. Han läste hela prologen.

Sedan kom en rätt klädd yngling upp på scenen. Han såg lidande ut när han sjöng sina tonsatta Bukowskis. Biografin som skulle marknadsföras sålde som smör.

Och sedan då Heckscher, som rapade upp dikt efter dikt. Snöt sig i micken. Harklade sig. Torkade sig i pannan.

Jag ville lägga mig på golvet, för jag va trött och för att kanske få i mig lite syre.

Hur länge höll han på? Jag vet inte. 45 minuter kanske.

Applåderna ville inte heller sluta. Folk ropade "fan va bra det va".

Det va nog nåt med dagsformen.

Noterar när jag skrivit Kalifatides att ordet understryks av ett rött streck – stavningskontrollen. Den föreslår Kallifatides.

Snacka om erkännande.

Boken utspelar sig under den dagen då jagets (=författarens) far ska grävas upp ur sin grav. Han är där med sin bror. Jag vet inte, uppgörelse med sin far är kanske fel ord, men i alla fall en berättelse som utgår från den symboliska punkt då fadern går bort. Boken gör hela tiden utspel till scener i författarens liv.

Språket är ett njutningsfullt flöde, och jag skrattar ofta. Framför allt åt hans sydländskt obscena språk. Det är livsbejakande, och man blir liksom sugen på att ut och leva. En bra bok som man läser snabbt och lätt.