Barometern är mot miljöansvar?
Barometern, sydöstra Smålands ledande dagstidning, är i och med ledaren från 27 september igång med sin propaganda mot miljöansvar igen. (Se även http://davlid.webblogg.se/2005/july/algerna-vart-ansvar.html.). De argumenterar lite då och då mot att samhället lägger resurser på att motverka de stora miljöproblemen. Jag får intrycket av de faktiskt tycker att samhället inte bör ta ansvar för förändringar som vår livsföring orsakar.
Sommestad har trampat på blå tånaglar när hon anklagat USA för hur de hanterar klimatfrågan. Hon tycker det är oansvarigt av USA att inte skriva på Kyoto-avtalet.
Klimatfrågan är en global fråga. Det hela bygger på att alla länder, särskilt de som påverkar mycket, tar ett ansvar. Annars har vi små chanser att lyckas begränsa förändringarna, och därmed konsekvenserna för naturen och jordens befolkning.
Kyotoavtalet må vara trubbigt, men det är inte verkningslöst. Barometern anser att det är en dyrbar symbolpolitik. Ja, det är till viss del ett symboliskt avtal. En mycket viktig symbolik. Att vi ska jobba gemensamt med att motverka klimatförändringarna, eftersom konsekvenserna är globala. Och tanken är att det ska kosta mer för de som påverkar mycket – inte helt orimligt. Konsekvenserna är inte heller särskilt billiga. Och särskilt de fattiga länderna får betala ett högt pris. De får de största negativa konsekvenserna trots att de bidrar med en liten andel. Och dessutom så är det det ända globala verktyget, vad jag vet, som världen har.
Nej, ingen tror att Kyotoavtalet löser alla problem, vilket barometern påstår vara någon slags allmän åsikt. Men att anse att USA gör rätt som inte skriver på Kyotoavtalet – det är destruktivt.
Sommestad har trampat på blå tånaglar när hon anklagat USA för hur de hanterar klimatfrågan. Hon tycker det är oansvarigt av USA att inte skriva på Kyoto-avtalet.
Klimatfrågan är en global fråga. Det hela bygger på att alla länder, särskilt de som påverkar mycket, tar ett ansvar. Annars har vi små chanser att lyckas begränsa förändringarna, och därmed konsekvenserna för naturen och jordens befolkning.
Kyotoavtalet må vara trubbigt, men det är inte verkningslöst. Barometern anser att det är en dyrbar symbolpolitik. Ja, det är till viss del ett symboliskt avtal. En mycket viktig symbolik. Att vi ska jobba gemensamt med att motverka klimatförändringarna, eftersom konsekvenserna är globala. Och tanken är att det ska kosta mer för de som påverkar mycket – inte helt orimligt. Konsekvenserna är inte heller särskilt billiga. Och särskilt de fattiga länderna får betala ett högt pris. De får de största negativa konsekvenserna trots att de bidrar med en liten andel. Och dessutom så är det det ända globala verktyget, vad jag vet, som världen har.
Nej, ingen tror att Kyotoavtalet löser alla problem, vilket barometern påstår vara någon slags allmän åsikt. Men att anse att USA gör rätt som inte skriver på Kyotoavtalet – det är destruktivt.
Jörgen Lind "Här kommer de varma strömmarna"
Denna diktsamling, författarens fjärde, är uppdelad i tre former. Det är dels ett längre sammanhängande textflöde, dels korta dikter där en sida upptas av en dikt, och dels små korta texter, dikter numrerade 1-53.
Textflödet är skrivet i en smal högercentrerad spalt, och är egentligen uppdelade texter avgränsade med ”(…)”.
Utdrag:
(…) De minsta strukturerna väger. Men du kan aldrig varieras och förädlas. Du kan inte vara någon imitation. Jag får anstränga mig för att tro det: inga modulerade cellkluster, inga biosynteser. Jag ligger på dig. Ditt kön mot mitt och vi är hos varandra. Predatorer. Vi rör oss. Och om jag öppnar mig finns du kanske där. Vi skakar. Vi bryts sönder. ibland tror jag att du är en sten. Nu vet jag att du sprider dig, vecklas ut, när du öppnar mig finns en människa där. Nu hörs det, förmak och kammare, svagt som sekundvisare från ett annat århundrade. När jag inte faller ska jag resa mig upp. Nu släpper det. Nu rör det sig: vi är varandra, enhet, muskler. Kanske är du någonting annat. Negativen fräts ut. Jag rör vid din barndom. Din mor och din far tillsammans i en vitkalkad villa. Om du försöker skrika sugs du in i gravitationsfälten och försvinner. Det rör sig. Det kränger. Jag tar din hand och rör vid ditt mörker. Du trycker. Jag tar emot. Det spänner. Släpper. Du kommer igenom. (…)
Det finns återkommande mantran, som ”här kommer de varma strömmarna”, och ”Louise Levander är död”. (Jag tror Louise Levander var en poet).
Avsnitten avgränsas av små bilder, siluetter av fåglar.
Sedan kommer små korta dikter, en på var sida. Nytt avsnitt. Sedan en följd av numrerade småtexter/dikter. Sedan börjar det formmässigt om från början med ett nytt textflöde.
Vad den handlar om? Jag vet inte, men jag kan identifiera vissa saker. Det finns ett älskande par som känns närvarande genom hela diktsamlingen, och en återkommande tanke är att kvinnan är gravid och föder ett barn. Det finns historia, rester av föregående generationer. Louise Levander. Framför allt finns ett flöde av ord, tankar som bildar en tavla med fragment, från rymden, från kroppen, känslor, ting i vardagen som bussar, knivar och kylskåp. Det finns ord som kärlek, oro och smärta, och naturvetenskapliga ord som osmotiskt tryck och gastrulastadiet.
Det är en flöde, en fors (ström) av ord, med små ljussken som glimmar till mitt i ett kaos. Känslor och skeende som plötsligt blir verkliga, förståeliga för att glida in i ett virrvarr av meningar och ord som man inte hajar ett skit av, en turbulent ström i vilken man inte vet vad som är upp eller ned, som man bara är mitt i. Plötsligt lugnar vattnet ned sig, blir laminärt och lugnt.
Platser som förekommer är exempelvis ett museum (gissar jag) och en hyreslägenhet. Jag anar också en sjukhusmiljö.
Det är en mycket innehållsrik diktsamling. Varje mening känns tung av symbolik och referenser. Men samma meningar kan även upplevas som ordbajseri och rappakalja. Jag växlar mellan att dels uppleva att det finns en massa saker under orden och dels att det bara är ett skal polerat med en massa betydelse lösa ord. Jag vet fortfarande inte vilket jag ska bestämma mig för.
Textflödet är skrivet i en smal högercentrerad spalt, och är egentligen uppdelade texter avgränsade med ”(…)”.
Utdrag:
(…) De minsta strukturerna väger. Men du kan aldrig varieras och förädlas. Du kan inte vara någon imitation. Jag får anstränga mig för att tro det: inga modulerade cellkluster, inga biosynteser. Jag ligger på dig. Ditt kön mot mitt och vi är hos varandra. Predatorer. Vi rör oss. Och om jag öppnar mig finns du kanske där. Vi skakar. Vi bryts sönder. ibland tror jag att du är en sten. Nu vet jag att du sprider dig, vecklas ut, när du öppnar mig finns en människa där. Nu hörs det, förmak och kammare, svagt som sekundvisare från ett annat århundrade. När jag inte faller ska jag resa mig upp. Nu släpper det. Nu rör det sig: vi är varandra, enhet, muskler. Kanske är du någonting annat. Negativen fräts ut. Jag rör vid din barndom. Din mor och din far tillsammans i en vitkalkad villa. Om du försöker skrika sugs du in i gravitationsfälten och försvinner. Det rör sig. Det kränger. Jag tar din hand och rör vid ditt mörker. Du trycker. Jag tar emot. Det spänner. Släpper. Du kommer igenom. (…)
Det finns återkommande mantran, som ”här kommer de varma strömmarna”, och ”Louise Levander är död”. (Jag tror Louise Levander var en poet).
Avsnitten avgränsas av små bilder, siluetter av fåglar.
Sedan kommer små korta dikter, en på var sida. Nytt avsnitt. Sedan en följd av numrerade småtexter/dikter. Sedan börjar det formmässigt om från början med ett nytt textflöde.
Vad den handlar om? Jag vet inte, men jag kan identifiera vissa saker. Det finns ett älskande par som känns närvarande genom hela diktsamlingen, och en återkommande tanke är att kvinnan är gravid och föder ett barn. Det finns historia, rester av föregående generationer. Louise Levander. Framför allt finns ett flöde av ord, tankar som bildar en tavla med fragment, från rymden, från kroppen, känslor, ting i vardagen som bussar, knivar och kylskåp. Det finns ord som kärlek, oro och smärta, och naturvetenskapliga ord som osmotiskt tryck och gastrulastadiet.
Det är en flöde, en fors (ström) av ord, med små ljussken som glimmar till mitt i ett kaos. Känslor och skeende som plötsligt blir verkliga, förståeliga för att glida in i ett virrvarr av meningar och ord som man inte hajar ett skit av, en turbulent ström i vilken man inte vet vad som är upp eller ned, som man bara är mitt i. Plötsligt lugnar vattnet ned sig, blir laminärt och lugnt.
Platser som förekommer är exempelvis ett museum (gissar jag) och en hyreslägenhet. Jag anar också en sjukhusmiljö.
Det är en mycket innehållsrik diktsamling. Varje mening känns tung av symbolik och referenser. Men samma meningar kan även upplevas som ordbajseri och rappakalja. Jag växlar mellan att dels uppleva att det finns en massa saker under orden och dels att det bara är ett skal polerat med en massa betydelse lösa ord. Jag vet fortfarande inte vilket jag ska bestämma mig för.
Fortsatta nysatsningar på fossila bränslen
Ordet växthuseffekt har nu börjat tränga in i var och ens medvetande. Det flesta vet att det handlar om en uppvärmning som kan få stora konsekvenser för oss. De flesta är också medvetna om kopplingen till förbränning av fossila bränslen. Detta ifrågasätts numera inte längre, varken vid fikaborden eller i forskningsrapporter. Effekterna av koldioxidutsläppen betraktas inte längre som sprungna ur trädkramande batikklädda ivrare av katastrofteorier; det är ett vetenskapligt faktum. Världen blir varmare och det kommer att få konsekvenser. Det kommer att bli allt från diffusa förändringar som vi hör forskare rapportera om till fullskaliga naturkatastrofer där människoliv räknas med flera nollor.
Senast 15 september rapporterade DN om en undersökning som konstaterar att orkaner ökar i styrka och detta statistiskt kan kopplas till växthuseffekten (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=597&a=462700&previousRenderType=3).
Ett Hollywoodklyschigt”you just wait, this is just the beginning” är på sin plats. Modell efter modell pekar på det. Och de modeller som gjordes i början på 90 talet pekade i samma riktning som verkligheten sedan visade sig tedde sig.
MEN ÄNDÅ verkar folk inte ha förstått.
I den jämförelsevis upplysta västvärlden görs satsning efter satsning på fossila bränslen. Oljebolagen prospekterar ständigt nya fyndigheter av olja och naturgas. Sverige, föregångslandet, ska nu - om sydkraft får som de vill - ta emot NATURGAS. I dagarna diskuteras en naturgashamn i Norrköping. Väst ska köpa naturgas från Ryssland; via ett långt rör ska gasen transporteras, kanske via Östersjöns botten. Sverige har Europas törstigaste bilpark. Miljömålet om minskande utsläpp från trafiken till 1990 års nivå känns ouppnåelig eftersom utsläppen ökar.
Om man vänder sig ut i världen blir man mörkrädd. Graden av arrogans mot den vetskap man idag har som USA uppvisar genom att inte underteckna Kyotoavtalet är hisnande.
MEN
Det finns ljuspunkter. Det görs satsningar på biobränsle. Vindkraften byggs ut för fullt. Vattenkraften effektiviseras. I regeringsförklaringen betonade Göran Persson vikten av miljöfrågorna. Budgetpropositionen får visa i hur hög grad. Han pekade bland annat ut åtgärder med syfte att mildra effekterna av klimatförändringen som viktiga. Husägare som vill byta bort oljepannor och direktvärkande el ska få stöd. En klimatproposition ska presenteras. Ett program för energieffektivisering mm ska tas fram.
Christian Azar skriver i dn bland annat om potentialen av energieffektiviseringar. Han ser möjligheten till att utveckla välfärden och samtidigt klara att fasa ut fossila bränslen. Det handlar bara om att viljan ska finnas.
Så frågar jag mig; hur mycket skit ligger det framför min egen dörr? Jag är ju en del av det här samhället. Allt går inte att sopa rent. Jag har inte för avsikt att bo i en grotta och leva på rötter för att minimera mitt anspråk på naturresurser. Men idag tar jag cykeln, köper tvättsvamp och försöker rengöra min bil så skonsamt som möjligt och sätter ut en annons: Billig bil säljes! Så köper jag lite cykelkedjeolja och smörjer upp min gamla Skeppshult, och transporterar mig med hjälp av andra kolkällor än olja och gas – typ pasta.
Senast 15 september rapporterade DN om en undersökning som konstaterar att orkaner ökar i styrka och detta statistiskt kan kopplas till växthuseffekten (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=597&a=462700&previousRenderType=3).
Ett Hollywoodklyschigt”you just wait, this is just the beginning” är på sin plats. Modell efter modell pekar på det. Och de modeller som gjordes i början på 90 talet pekade i samma riktning som verkligheten sedan visade sig tedde sig.
MEN ÄNDÅ verkar folk inte ha förstått.
I den jämförelsevis upplysta västvärlden görs satsning efter satsning på fossila bränslen. Oljebolagen prospekterar ständigt nya fyndigheter av olja och naturgas. Sverige, föregångslandet, ska nu - om sydkraft får som de vill - ta emot NATURGAS. I dagarna diskuteras en naturgashamn i Norrköping. Väst ska köpa naturgas från Ryssland; via ett långt rör ska gasen transporteras, kanske via Östersjöns botten. Sverige har Europas törstigaste bilpark. Miljömålet om minskande utsläpp från trafiken till 1990 års nivå känns ouppnåelig eftersom utsläppen ökar.
Om man vänder sig ut i världen blir man mörkrädd. Graden av arrogans mot den vetskap man idag har som USA uppvisar genom att inte underteckna Kyotoavtalet är hisnande.
MEN
Det finns ljuspunkter. Det görs satsningar på biobränsle. Vindkraften byggs ut för fullt. Vattenkraften effektiviseras. I regeringsförklaringen betonade Göran Persson vikten av miljöfrågorna. Budgetpropositionen får visa i hur hög grad. Han pekade bland annat ut åtgärder med syfte att mildra effekterna av klimatförändringen som viktiga. Husägare som vill byta bort oljepannor och direktvärkande el ska få stöd. En klimatproposition ska presenteras. Ett program för energieffektivisering mm ska tas fram.
Christian Azar skriver i dn bland annat om potentialen av energieffektiviseringar. Han ser möjligheten till att utveckla välfärden och samtidigt klara att fasa ut fossila bränslen. Det handlar bara om att viljan ska finnas.
Så frågar jag mig; hur mycket skit ligger det framför min egen dörr? Jag är ju en del av det här samhället. Allt går inte att sopa rent. Jag har inte för avsikt att bo i en grotta och leva på rötter för att minimera mitt anspråk på naturresurser. Men idag tar jag cykeln, köper tvättsvamp och försöker rengöra min bil så skonsamt som möjligt och sätter ut en annons: Billig bil säljes! Så köper jag lite cykelkedjeolja och smörjer upp min gamla Skeppshult, och transporterar mig med hjälp av andra kolkällor än olja och gas – typ pasta.
Per Olov Enquist "Nedstörtad ängel"
Jag läser några tiotal sidor. Med lite stolthet tänker jag att det finns en liten möjlighet att jag kommer att gilla den här boken. Det är min största anledning att läsa vidare – ren fåfänga. För egentligen förstår jag inte vad den handlar om. Jag har ingen uppfattning om vilka personerna är. Men om jag bara koncentrera mig kommer jag att inse storheten med den här berättelsen. Men det gör jag aldrig. Jag tänker att jag ska läsa den om igen, då kommer allt att falla på plats, men när jag börjar om stör jag mig för mycket på de alltför sparsmakade presentationerna av sammanhanget och karaktärerna. Mina hjärna räcker helt enkelt till. Handlingen klarnar bara delvis när boken är klar. Det är säkert en storslagen bok, jag fattar bara inte varför.
Imre Kertész ”Mannen utan öde”
Pojken själv, jaget, blir bortförd från bussen. Han förs till ett arbetsläger, Auschwitz, där han klarar sig från att gasas ihjäl, och sedan vidare till ytterligare två läger. Under en tid ligger han på ett slags sjukhus. Plötsligt är alla fria, han åker buss tillbaks till Budapest för att återförenas med sin familj.
I synnerhet en sak är slående – pojkens saklighet i sin beskrivning av lägren. Det är med en självklarhet han låter sig bortföras, som om han ska på spännande kollo. Sakligt och objektivt beskriver han personerna och händelserna. Man får ofta intrycket att han har en stor förståelse för hur han och fångarna behandlas. Han ifrågasätter aldrig att han blivit förd hit. Han konstaterar.
De enda känslor som jaget visar i texten är förståelse och liknöjdhet. Han verkar tycka att det är helt i sin ordning att han hamnat i denna situation, att han och hans folk till och med, på sätt och vis, förtjänar det. Att man trots allt kan ha en viss förståelse för tyskarna. Till och med finns det en slags beundran. Inga känslor som ilska, rädsla eller sorg. Det stör mig lite, men det har också vissa fördelar. Dessa känslor kan man försöka hitta och lägga till själv, vilket blir väl så starkt. Kanske speglar det också judarnas syn på sig själva under denna tid. Att de var påverkad av ett förakt som också drabbade deras syn på sig själva. Att de inte med någon övertygelse kunde ifrågasätta det de utsattes för.
Boken har ett odramatiskt ”yttre”, Men därunder - med en allmän insikt om vad som hände, allt lidande som redan fått beskrivet för sig och försökt föreställa sig – anas händelser och lidande som är närmast obeskrivbara. Det är sammantaget stor prosa.
I synnerhet en sak är slående – pojkens saklighet i sin beskrivning av lägren. Det är med en självklarhet han låter sig bortföras, som om han ska på spännande kollo. Sakligt och objektivt beskriver han personerna och händelserna. Man får ofta intrycket att han har en stor förståelse för hur han och fångarna behandlas. Han ifrågasätter aldrig att han blivit förd hit. Han konstaterar.
De enda känslor som jaget visar i texten är förståelse och liknöjdhet. Han verkar tycka att det är helt i sin ordning att han hamnat i denna situation, att han och hans folk till och med, på sätt och vis, förtjänar det. Att man trots allt kan ha en viss förståelse för tyskarna. Till och med finns det en slags beundran. Inga känslor som ilska, rädsla eller sorg. Det stör mig lite, men det har också vissa fördelar. Dessa känslor kan man försöka hitta och lägga till själv, vilket blir väl så starkt. Kanske speglar det också judarnas syn på sig själva under denna tid. Att de var påverkad av ett förakt som också drabbade deras syn på sig själva. Att de inte med någon övertygelse kunde ifrågasätta det de utsattes för.
Boken har ett odramatiskt ”yttre”, Men därunder - med en allmän insikt om vad som hände, allt lidande som redan fått beskrivet för sig och försökt föreställa sig – anas händelser och lidande som är närmast obeskrivbara. Det är sammantaget stor prosa.
Idol är dåligt
Uttagningarna till programmet idol har börjat.
TV-personligheter är förebilder. De blir delar av unga människors uppfattning om verkligheten. När man väljer att göra en tv-produktion på ett visst sätt kan man välja att göra karaktärerna till bra förebilder eller dåliga förebilder. TV 4 har, medvetet, valt att låta juryn vara dåliga förebilder och förmedla budskapen om aspiranternas kvaliteter på ett förnedrande sätt. De kunde ha gjort valet att låta juryn förmedla samma budskap på ett för individen respektfullt sätt. De valde, genom att låta personerna i juryn vara dåliga förebilder, att göra världen till en lite lite sämre plats att vistas på, istället för det motsatta.
Allt i underhållningsvärdets namn.
Programmet är en intressant spegling av samhället. Aspekten ovan, att man för att tjäna pengar väljer att på ett medvetet sätt förnedra enskilda individer, är ett exempel.
Programmet speglar också en brist på självkänsla hos unga människor. Många unga personer klarar inte själva av att avgöra om de duger eller inte. Deras personligheter blir amöboida för att kunna passas in i ett snävt fack, vars utseende i detta fall bestäms av juryn. De lägger svaret på frågan om de duger i juryns hand, för de kan inte svara på den själv. Igår var det en kille som sjöng fantastiskt bra, det tyckte juryn också, men de ansåg att saknade sexighet eller något i den stilen, varpå killen senare responderade med något i stil med ”vill de ha mig sexig ska de få mig sexig”.
Det är säkert precis så svårt som de säger att bli en bra (här =populär hos allmänheten) artist. Det är säkert sant att en sådan artist måste kunna tåla hård kritik. Men detta är inget försvar att välja en produktion med osympatiska förebilder istället för sympatiska förebilder i en tv-produktion. Sållningen av ”bra” och ”dåliga” artister saknar egenvärde, även om juryn verkar leva i tron att de göra samhället och mänskligheten en tjänst.
Jag tror inte att detta är ett stort samhällsproblem. Men det stör mig som fan att tv 4 väljer något dåligt när de har möjligheten att välja något bra.
TV-personligheter är förebilder. De blir delar av unga människors uppfattning om verkligheten. När man väljer att göra en tv-produktion på ett visst sätt kan man välja att göra karaktärerna till bra förebilder eller dåliga förebilder. TV 4 har, medvetet, valt att låta juryn vara dåliga förebilder och förmedla budskapen om aspiranternas kvaliteter på ett förnedrande sätt. De kunde ha gjort valet att låta juryn förmedla samma budskap på ett för individen respektfullt sätt. De valde, genom att låta personerna i juryn vara dåliga förebilder, att göra världen till en lite lite sämre plats att vistas på, istället för det motsatta.
Allt i underhållningsvärdets namn.
Programmet är en intressant spegling av samhället. Aspekten ovan, att man för att tjäna pengar väljer att på ett medvetet sätt förnedra enskilda individer, är ett exempel.
Programmet speglar också en brist på självkänsla hos unga människor. Många unga personer klarar inte själva av att avgöra om de duger eller inte. Deras personligheter blir amöboida för att kunna passas in i ett snävt fack, vars utseende i detta fall bestäms av juryn. De lägger svaret på frågan om de duger i juryns hand, för de kan inte svara på den själv. Igår var det en kille som sjöng fantastiskt bra, det tyckte juryn också, men de ansåg att saknade sexighet eller något i den stilen, varpå killen senare responderade med något i stil med ”vill de ha mig sexig ska de få mig sexig”.
Det är säkert precis så svårt som de säger att bli en bra (här =populär hos allmänheten) artist. Det är säkert sant att en sådan artist måste kunna tåla hård kritik. Men detta är inget försvar att välja en produktion med osympatiska förebilder istället för sympatiska förebilder i en tv-produktion. Sållningen av ”bra” och ”dåliga” artister saknar egenvärde, även om juryn verkar leva i tron att de göra samhället och mänskligheten en tjänst.
Jag tror inte att detta är ett stort samhällsproblem. Men det stör mig som fan att tv 4 väljer något dåligt när de har möjligheten att välja något bra.