Fredagkväll
Och den lysande och mycket analyserabara dokumentären om Göran. Många medias val av analys är inge vidare smickrande. För de själva alltså. Man letar bilder som bekräfter att redan odlad myt, och vägrar se att andra sidor finns.
Och helgen fortsätter.
Lugn
Ett bör om man ska skriva.
Rätt kul nummer, där man inser att man läst alldeles för lite av Kristina Lugn.
Frågorna idag:
Hur ska skyddet av Långemålas dricksvatten fastställas?
Är det rimligt att dricka sex koppar kaffe innan lunch?
Hur lång tid tar det innan blånageln jag fick av mina nya innedojjor på innebandy igår ramlar av?
Vilka låtar ska vi spela på giget i Rockneby?
Barnen som ramlar ur föräldrarnas stora gap.
singelmat
Lunchmeny torsdag: Lite sallad. Ett mikrat egg med pressad torksrom. En macka med torskrom och ost, en med ost och skinka. En morot och ett glas juice i vilken jag blandade ned ett grönt pulver. (En gåva från en vän som påstår att det är torkade alger).
Kanske är dags..
Med stor fascination har jag tittat på ordförande Persson. Hur han ljuger, raljerar, tänkter högt, pöser, svär, kämpar med motivationen att gå ned i vikt, är ensam, blir kär, gråter, reflekterar.
Det är så han nästan känns mänsklig då och då.
Frågor
Ska idag bidra lite lite grann till att dricksvattnet förblir drickbart i framtiden. Kan vara en bra sak för folk. Och det finns ganska mycket att skydda dricksvatten ifrån.
Miljöparti?
Moderaterna, ett miljöparti.. Ni har hört snacket. Det är ju löjligt. Det är begreppsförvirring, där ordet miljö blandas ihop med ordet klimat.
Ok, Fredrik har pratat klimat, och det är allvar nu och så vidare. Nåt annat hade varit politiskt självdestruktivt. Han är känslig för sånt. Och nu har hans näsa sniffat upp klimatvindarna och fortsatt ett arbete som drogs igång av förra regeringen. Klimathotet är för allmänt känt för att inte tas på allvar, politiskt.
Och klimatfrågan är visserligen en miljöfråga. Men bara en av många. Bara för moderaterna inser (efter en under lång tid övertydlighet från forskarvärlden) att klimatfrågan är en viktigfråga, politiskt och praktiskt, har miljöfrågor inte plötsligt blivit viktiga för partiet.
Att vara ett miljöparti handlar om ett förhållningssätt till användandet av jordens resurser. Det är ideologi.
Och inge mer klimat på ett tag. Nu är det vår.
Al Gores obekväma sanning
När jag såg filmen idag kan man konstatera att det är samma kurvor på temperatur och koldioxid, samma bilder på samma glaciärer, samma "drunken trees" och problematiserande av isar, oväder, torka och översvämningar. Det vill säga den fakta som klimatforskare och andra insett. För länge sedan.
Filmen är också ett retoriskt mönsterexempel. Den börjar med att slå an naturromantiska strängar med vackra naturbilder där han berättar med inlevelse om det sköna i att uppleva naturen. Sedan avdramatiserar han sig själv och drar med sig skratt och sympati med "I used to be the next president of united states".
Sedan presenterar han gammal känd fakta, varvat med små inslag om hur hans livssyn förändrades när hans son blev inlagd, om hur hans far slutade med tobaksodlingen när - vem det nu var - dog, om hur han redan när han i hela sitt liv samlat på sig kunskap. Förtroendet och sympatin växer. Vi känner att Al Gore vet, och han gör detta för vårat eget bästa!
Och att det han säger inte är särskilt smickrande för den sittande makten i USA gör ju ingenting..
Så, vi vet det redan, men budskapet behöver ut, igen och igen och igen. Och Al Gore kan sitt jobb. Människan har en märklig förmåga att veta saker utan att bry sig om att hon vet. Som liknelsen med grodan som stoppas i kokande vatten, och genast hoppar upp. Men stoppar man grodan i kallt vatten som successivt värms upp sitter den kvar till den dör.
Den här filmen är liksom alla opinionsbildning i samma riktning angelägen för alla, inte minst studenter i föreläsningsteknik. Här kan man troligtvis infoga de flesta gamla grekiska retorikbegreppen!
Tisdagen i korthet.
Strömmarna av klimatflyktingar har smygit igång. I Bangladesh pratas det om ca 100000. Västerås torskade mot Hammarby; himlen är grönvit. Reinfeldt tror inte på tvång i klimatfrågan.. På konferensen i Nässjö igår va maten god, som den alltid är på sådana där arrangemang. 100 dog i Bagdad. Fetman har fördubblats på 20 år i Sverige. Det är inget bra på tv och milda vintrar gynnar fågelarter som gynnas av milda vintrar. Nick Cave är här med en ny skiva och Kina startar ett nytt kolkraftverk var femte dag. Det är trist att bara äta mackor till middag, men man får stå ut när man kommer hem sent orkar man inte riktigt laga nåt. Ola Salo är bi och nu är det onsdag.
Natur och människa
På tal om gränsen mellan natur och människa (i den mån en sådan finns).
Varför fågelskådning?
Det är åtminstone en kilometer att gå från östra landsvägen vid Åkerby på Öland ned till den lilla samlingen sjöbodar vid havet. En bit ned hörde vi sånglärkor. Jag tittade upp och fick syn på en.
Det är ganska häftigt ändå att sinnena och hjärnan har förmågan att så utan tvivel veta att det korta lätet kommer just en sånglärka. Det finns ganska många fåglar och alla fåglar liksom kvittrar ju mer eller mindre på något sätt..
Är det kanske det som är tjusningen med fågelskådning? Inte just upplevelsen av landskapet och livet som finns knutet till det (ljuset, ljudet, lukterna), utan utmaningen i att klassificera fågeln som kommer överflygande. Bara av den anledningen att vi upptäcker att vi har förmågan. Som att lära sig ett språk.
Det är någonting med utmaningen i krama ur mycket som möjligt i hjärnans förmåga att använda sina sinnen. Vi låter oss imponeras av sådant. Som människor som kan smaka på två viner som för oss andra smakar likadant, och redogöra för var, när, hur.. Eller studioteknikern som med hörseln kan uttyda precis vilken frekvens han ska öka kompressionen på. Eller att höra skillnad på svarthätta och trädgårdssångare. En närmast omöjlig uppgift för den som aldrig försökt, men löjligt enkel för vilken medioker fågelskådare som helst.
Jag tänker på detta när jag säger sånglärka och tittar upp; en, två?, fem sex, säkert 15. Jag nöjer mig inte med att höra den. Vitsen med att identifiera den försvinner om jag inte för säga att jag identifierat den. Och varför måste jag veta hur många det är? Vad är det för skillnad mellan att uppleva sånglärkor och att uppleva 14 sånglärkor?
Om inte för att kunna redogöra för det i efterhand. För vad ska vi med våra förfinade sinnen till om vi inte kan vidarebefordra faktumet att sett 15 sånglärkor.
Och är man två som delar upplevelsen, så räknar man högt.
Jag har fortfarande inte träffat någon som kan identifiera olika individer av sånglärka. Det är fortfarande bara sånglärka. Punkt. Längre än att skilja på arter eller raser kommer vi inte. Men det är nog ömsesidigt. Jag är nog inget annat än människa för de överflygande fåglarna. Tur att våra sinnen kommer längre än när det gäller vår egen art.
I övrigt: Lördag kväll. TV i bakgrunden skvalar ut, som en skånevän sa, en orgie av smaklöshet. Denna veckan är det andra chansen.
Chip.