davlid

Helt plötsligt är det bara facebook överallt. Och bloggar känns bara såååå ute.

---

Håller på att plocka fram tält och trangiakök ur garderoben. För nu är det åter dags att riskera livet längs branta åbankar och brofästen, att kräla, kråla och klättra runt rötter och stenrösen, skita ner sig, bli blöt och få blåmärken, för komma åt alla tänkbara ställen för uttrar att bajsa på.

Och väderprognosen säger regn.

För säkerhets skull, om någon skulle tycka att det jag skriver är dyngigt, brukar jag alltid ta till utvägar som: Jag bara skrivit några år, det är nåt jag fått för mig är roligt plötsligt på äldre dar,  jag är fortfarande nybörjare eller äsch, det är bara en grej jag gör, som på kul."

Då går jag alltid fri och kan bli ursäktad eventuell dyngighet.

Men det är ren lögn. Det stod klart igår kväll. Mamma ringde och va rörd. Hon hade hittat två dikter jag skrivit:

Fredsdikt

Fred är livet och 
krig är döden.

Varför är det krig?

Jag tycker att man
ska vara snällare
mot varandra 

Dikt från David


Det är tillåtet

Det är tillåtet att
gråta för det
Minsta lilla. Det
är tillåtet att va
mörkrädd. Det
är tillåtet att
inte vilja vara
med.

SLUT

---

Klockan är kvart i nio. Det är mörkt. Jag torkar äpplen för vintern. Något kommer till mötes. Ett avsked?

---

I bakgrunden: Sverige - USA

Det var inte det i vi underpresterade. Ljudet var bra och vi genomförde spelningen, tja, inte kanon direkt kanske, men inte dåligt heller. Men publiken var inte där. Och folk snarare gick än kom. Stod och pratade lite med Oskarshamnstidningens skribent och frågade "jaha, vad ska du skriva om oss i morgon då?" Hon svarade lika svalt som väderleken att det får jag väl läsa i morgon och fortsatte lyssna på ingenting. Bandet ingenting alltså.
Vi stod och huttrade kvar ett tag för att få se dragplåstret Promoe. Det va sent. Det va kallt. Två låtar fick han av oss innan vi lommade bort mot bilen.

Inga fler spelningar inbokade mer. Nu är det bara nya låtar som gäller. Och väntan på att Amusement ska mixas färdigt nere i Pama.

Helgen är inge vidare rock´n roll i övrigt. Det såg ut att kunna bli en stranddag, men i skrivande stund börjar det smattra på rutan. Och kanske är det något intressant att lyssna på på P1.

Jag brukar ju normalt företräda myndigheten. Men i lördagskväll företrädde jag allmänheten när jag ringde 112 och blev kopplad till polisens sambandscentral.

Vi var på väg hem från Janne Bark´s release i Kristianopel. Vi satt och nynnade på kvällens höjdpunkt - Lundells oh la la jag vill ha dig - när vi fick bromsa in till förti på en femtiväg. "Shit" utbrast Johan när bilen frmför va på väg ut i vägrenen, för att sedan vingla över mot mittlinjen. Plötsligt accade bilen upp till säkert åttio, fortfarande på femtiväg. När det blev sjuttiväg bromsades det igen, till 50. Vägen övergick i 90 och 110, men hastigheten översteg nu endast försumbart över 60. I mil efter mil. Och vinglande fortsatte. Så vi tog vårt samhälleliga ansvar och ringde
numret man aldrig ringer.

Efter att ha legat en bit bakom ringde polisen upp min mobil. Vi beskrev var vi var och ombads ligga kvar bakom. Vid Rinkabyholm låg dom och lurpassade, och svängde ut framför oss och stoppade bilen. Efter ett tag ringde dom igen.

"Det va ingen rattfylla." "Han var bara lite trött".

Jojo, vinglar man fram i 60 på en hundratioväg som om man försöker åka slalom mellan osynliga koner för att man är lite trött, då är det dags att knoppa.

Poliserna tackade oss för att vi hade hjälpt dom i kampen mot buset (fast uttryckt något annorlunda) och vi tackade för att de faktiskt tog sig tid att ringa upp igen.

Och vi var också ganska trötta. Och nyktra. Releasfesten var kul. Vi kände oss utvalda som blivit särskilt inbjudna och slapp betala de 180 kronorna som förvånandsvärt många ändå pungade ut med. Tyvärr va inte Lundell himself där (Janne B är ju alltså Lundells trogna gitarrist). Hans vitala gubbrock var stundtals riktigt bra. Höjdpunkten var dock covers: Keep on rockin in the free world (Neilan), Var är vargen (Thåström) och så då Oh la la som va så man fick lite gåshud och villigt klappade och sjöng med som en rödrosig afterskiungdom.

Nu är lunchen slut (och jag får troligtvis tillbaks min dator ikväll!)

Jag förstår att ni förstår. Jag bloggar på arbetstid. Till mitt försvar kan jag säga att det är på lunchrasten. Jag spiller inte skattemedel i onödan.

Egentligen har jag inget särskilt att skriva om. Men man vill ju uppdatera lite då och då. Skulle kunna skriva om någon intressent nyhet som att KFF fått en ny brasse, att Borgholmsborna har bättre munhugien än Mörbyålångaborna eller att jag nyligen slog rekord i antal rätt på dn:s nyhetstest (sex av sju). Eller att jag kanske ska på Janne Barks releasefest i helgen.

Men nej, jag skiter i det. Jag knappar "rast in" och fortsätter jobba.

Så har det hänt. Igen. Datorn har kraschat. Punkteringar på cykeln kan jag hantera närsomhelst. Men trasiga operativsystem..

Inspelningen blev klar till slut. Bara trummorna och basen tog nästan två hela dagar på grund av diverse strul. Men det kommer att låta bra. Det kan jag garantera.

Åter till arbete.