Narrow stairs och skansen

"Narrow stairs" heter Death cab for cuties senaste fullängdare.
Narrow stairs.
Det är trångt.
Det går inte att mötas och de ända riktningarna man kan välja mellan är längre in. Eller tillbaka.
I övrigt, helt hänvisad till trappans riktning, följer jag med musiken, längre in i huset. I livet.
"We´re not the same dear"//
"To stop the ice from getting thinner under me and you//

Längre in i livet.

Until "nothing was left for you and me".//

"There´s nowhere we can go, There´s nothing underneath"

Vi följer de snäva trapporna. Tills isen smälter.

"I want to know my faith"//

"It´s hart to stay
away"

Och musiken: Den är avskalad, tydlig, naken. Inga toner är dolda. Den är enkel. Enkel och samtidigt avancerad. Det är popkonst.

Denna skiva är en 5:a av 5.

Och de kommer till Sverige, lördagen 5 juli, Arvikafestivalen. Samma vecka som vi spelar in musik i Torsås. Kanske kan veckan krönas med att åka till Värmland för att titta på världens just nu bästa band på Gasverksgatan..



I övrigt: Fotboll är kul och när det går bra är det roligt och det är ju en bra sak att det finns arenor där man kan samlas och titta på fotboll.

Men 400 miljoner. Kom igen. Är inte det LITE VÄL. Fredriksskans kanske inte är Allsvenskans bästa, med 400 miljoner är många vårdplatser, naturreservat, fritidsgårdar och integrationsprojekt.

Onico blir socker?

Jag visste det! Jag har märkt det och berättat för vänner att det är konstigt med de där nikotinfria snusarna, onico. Man blir ju beroende av dem. Och då säger alla att äsch, vadå, det är ju bara vanan eller inbillning, men jag har sagt, njae, jag tror att det är nåt, det är nåt med majsfibrerna, man får en lite kick. Det är inte som de andra nikotinfria. Det kanske blir socker har jag spånat. Och nu kom larmen från tandläkarna om onicoanvändarnas svampaktigt mjuka, bruna, kariesangripna tänder.
Socker.
Majsfibrer är inget annat än stärkelse. Som, kan man tänka sig, snabbt bryts ned till socker som direkt pepprar belöningssystemet och dessutom gör tandtrollen feta och glada.
Och det var svårt att sluta med dem. Inte som nikotin, med veckor av plågor. Det är en dags stålsättning och sen inget mer.
Ska bli intressant att se, för det lär väl komma rapporter.



I morgon, spelning på Kåren.

Dragkrok

Det var som ett litet ryck i bilen, och ett dunk. Sedan ett fan också, en biltuta och en suck.

Jag provkörde min brors nya, stora, fina volvo med dragkrok. Jag körde den först framåt, när en en sådan individ med en sådan ålder i en sådan bil som borde innebära minst tredubbla försäkringspremier svängde runt ett hörn. Den körde mot mig där jag höll på att köra ut på gatan från en parkeringsplats. Jag bromsade snabbt och kontrollerat, slängde ledigt i backen och körde sedan bakåt.
Och borrade in min brors dragkrok i en stötfångaren på en seat.

Jag la mig genast på rygg och visade strupen för en ung kvinna och hennes bjäbbande mamma som inte vill sluta hugga mot min hals. Tålmodigt tog jag emot och bad om ursäkt och vi började prata försäkring och skadeanmälan och några "jaja, det kunde varit värre", hoppas det ordnar sig".



Och det var Valborg-08 då det regnade och regnade och det blev ingen cykelutflykt som tänkt, men vi hade mysigt och det var lite sorgligt när Emma och de andra satte sig i volvon och åkte hemåt.

hits