davlid

Två uppsättningar dricksglas, lika många uppsättningar muggar. Glasprylar och köksgrejer jag glömt att jag ägt, som jag fortfarande inte vet vad de ska vara till. Ljusstakar som stått oanvänd. En vas som inte ens är upptagen ur kartongen. Otaliga sorters burkar och kärl i mässing, plåt och keramik, alltjämt tomma. Allt är nu omsorgsfullt invirat i gamla kalmarpostenblad och ska nu transporteras någon annanstans, för att stå oanvända till nästa flytt.

Jag vet inte varför jag inte slänger dom. För att de är fungerande kanske. Det är presenter som jag av någon outgrundlig anledning fått, som jag av någon outgrundlig anledning ansetts ha behov eller glädje av. Vissa säkert påkostade. Men slänger inte sånt. Eller? Det ända de har gett mig är ju överfulla skåp, fler flyttkartonger och mer jobb. Borde inte syftet ha varit att underlätta mitt liv?

En dag kanske kanske kommer jag att få nytta av dem. Förträffligheten med de här sakerna kommer plötsligt uppenbarar sig, och fylls med mening, i takt med att jag hittar saker att stoppa i burkarna, eller hitta ett bra äpple att klyva med äppelklyvargrejen eller ha tillräckligt med värmeljus för att stoppa i alla värmeljusstakar.

Yeah right.

Dag för dag närmar sig flytten. Dag för dag blir Larmtorget lite trevligare, Östersjön lite vackrare, FF-segrarna lite roligare och vännerna lite vänligare. Med ett ryck vaknar jag upp, slår upp ögonen och tittar upp mot ett tak i en lägenhet På Viksäng. I Västerås.

Ytterligare en kväll på larmtorget, och det är något med det där stället. Vi fick åter jubla åt en Kalmar FF vinst, åt en Nanne-seger och åt nya och gamla röda bröder.

Det går aldrig utan Ari. Det går aldrig utan Cesar. Det går aldrig utan Viktor, Ingelsten eller Bagarn. Det gaaauurr´nte. Och utan Rasmus...Nej, då är det väl bara att lägga ned KFF.

Det skulle ha behövts en hastighet till på biogasvolvons vindrutetorkare när vi körde mot Hultsfred. Men vi kom fram och försökte skydda oss mot vätan med galon, gummi och öl och det gick riktigt bra. Adiam Dymott spelade under tak och vi torkade upp och diskuterade med galonet i famnen hur det kunde bli så platt, trots musikernas namnkunnighet och att de spelade rätt bra.

Vi tog en öl och hade Promoe´s gung i bakgrunden och konstaterade att tjejerna håller på att ta över rocken. I Nashville Pussy var det tjejerna som stod för gitarronanin, och Sahara hotnights känner vi ju sedan innan. Jenny Wilson (tror bassisten är hennes syster) bjöd på sig själv och var galen, men tyvärr ställde duon An Horse in. En trummis, och så en tjej på sång och gitarr. Inget mer.

Och det klarnade upp, molnen försvann.

Frågan är om Frida Hyvönen eller Thåström stod för den största behållningen. Teaterscenen var smakfullt inredd för tre tjejer och Marit Bergman, som var med på några nummer. Det hade skymt och i de färgade käglorma från spotlightsen  flög det då och då förbi nattfjärilar, och de gjorde allt rätt. Det var en uppvisning i samspelthet, timing, smakfullhet och publikkontakt. "Jag känner mig helt..., nej, jag blir alltför privat om jag berättar hur jag känner mig" . Vi älskade henne och hon älskade oss och vi var tvungen att jogga därifrån för att inte riskera att missa inledningen till nästa akt. Thåström.

Och han var så neurotisk och dramatisk och intensiv som man ville att han skulle vara. Det var längtan och himmlar och tåg och långt långt bort, och flera gånger går rysningarna genom kroppen. "Fan, fan, fan, det skulle var´t du", och den känslan känner vi igen. Och alla ska ha gäster these days, så även Thåström, och in kommer Anna Ternheim och körar på "kärlek är för dom". Och även Thåström borde ha njutit av det månbelysta folkhavet framför honom.

Och så var det tack för mig, hade bra, tja, och massorna av människor börjar röra sig som maskar över leråkrarna, och vi sätter oss i biogasvolvon och är flera gånger på väg att hamna "långt långt bort", men jag lyckas få en hand på ratten från sidan och styra tillbaks fordonet på vägbanan.