davlid

På kontoret där jag jobbar görs det planer. Översiktsplaner, detaljplaner, vattenplaner och younameitplaner. En av planerna som görs nu är en detaljplan. Det ska byggas vid kvarteret Strykjärnet. Man ritar och skriver, beskriver och reglerar i kartor och text. Och så ställer man ut dom, man låter allmänheten kolla in, och säga vad de tycker.

Min kollega hade varit och hämtat planen över kvarteret Strykjärnet som varit utställd en tid. Hon bläddrade förstrött i bibban av papper. Och längst bak landade hennes ögon, till sin stora förvåning, på ett recept på SURKÅL..

Ett nyttigt och milt olycksfall i arbetet.

Vi var väl egentligen beredda på att det skulle bli rätt kasst ljud. Redan inför spelning fanns frågetecken när ljudfirman  - de förtjänar egentligen inte att INTE nämnas vid namn i sammanhanget - spydigt vägrat att ta med den "riktiga" riggen. Och soundchecken bekräftade farhågorna.

"Inte micka trummorna?" undrade vi. "Nej det behövs inte". Det ända han gjorde var att peta in en bastrummemic I bastrumman..

Vän av ljudordning börjar skruva sig redan här. Han la den I kaggen.

Polaren Nilsson tittade förbi inför spelningen och skakade på huvudet. "Han har ju micat stärkarna med trummicar!". Och basen är ju inte ens linad. Och micen hänger framför diskanten! Ojojoj.

Och ljudet under soundchecken var, vi kan säga inte ett rätt. Ständig rundgång (på grund av att micen låg I kaggen antar jag) och byte av sångmicar som bara överstyrde pga för mycket gain och bas antar jag. Tyvärr begriper jag mig inte på de här prylarna. Men jag hörde att ljudet distade när Johan pratade mellan låtarna och så fort Selle stampade på sin bastrummepedal ruoouunngade det i basmicen där inne i trumman.

Vi tog ett snack inför spelningen och jag poängterade att vi måste skita i det här med ljudet och göra vårt yttersta. Men efter två låtar inför en gedigen skara och  många vänner hörde jag överhuvudtaget inget från basen. Jag böjde mig ned min kompis progtranceproducenten och frågade "Går basen ut nåt", och fick till svar ett onödigt uppriktigt: Det låter FÖR JÄVLIGT. Ljudkunniga vänner sprang hos den stackars ljudkillen och började instruera, vilket ledde till att han snäste av dom, och bad dom låta honom sköta sitt jobb.

Så mycket för mitt snusförnuftiga snack innan spelningen. Om att göra vårt bästa. För jag led. Jag villet att det skulle vara över. Låtlistan ville liksom inte ta slut. Jag skämdes att jag lurat hit vänner och M och andra för att lyssna på det här eländet.

Men spelningen fortsatte och eloger till Johan och Oskar som höll lågan upp. Vi blev inropade och extranumret blev faktiskt bra. Riktigt bra. Det kändes fint att avsluta med den känslan och sen fortsatte kvällen. Jag skålade med alla goa människor som var där och som jag gillar och som inte längre är min vardag. Jag insåg att jag saknade dom. Vi dansade och skålade lite till och det var en fin kväll som inte tog slut förrän dom tände lamporna i taket på byttan.

Kollade in MMA på uppdrag granskning. En kampsport där det mesta är tillåtet. Det finns proffs som håller på med det här. Och föreningar som får pengar för att kunna utöva de här sporterna. Av skattepengar. Pengar var och en betalar in för gemensamma angelägenheter som vård och skola. Miljö och infrastruktur. Kultur och social nät.

Och MMA.

Man kan väl moralisera om laglighet eller inte. Inte för att jag gråter om det blir olagligt, men okej då, vill folk hålla på, stäng in dom i en ring då coh låt dom banka skiten ur varann. Men att finansiera det med bidrag från staten.. Nej, det kanske inte är miljarder det handlar om, men om de gick till mig istället, så skulle jag nog kunna ge staten mer samhällsnyttig valuta för pengarna.

Det skulle vara bättre för oss alla.

I veckan lät jag cykeln stå och gick till jobbet. Jag kunde konstatera hur mycket man missar när man far fram i bil eller cykel. Hjärnan sållar i brådskan. Ned från Viksängs centrum mot Björnövägen öppnade sig vyn över Mälaren omgiven brinnande träd. Byggnader som jag bara sett som vilka hus som helst blev plötsligt vackra i morgonljuset. Och Pilgatan som slussar in människorna i stadskärnan mot skrapan och längs de gamla Aseabyggnaderna i tegel tedde sig plötsligt riktigt riktigt ståtliga, där de banade väg mot Skrapan.

Tänker Västerås som på Pearl Jam och deras skivor. Vid första lyssningarna är de mest lite aviga, skramliga och inte särskilt inbjudande. Inte förrän man lyssnat in sig ordentligt.

Eftersom jag har fått ett erbjudande om att träna gratis en vecka på ett gym tränar jag mycket just nu. Det är typ stans flashigaste. Dockor i disken och dinosaurier vid handlarna och skivstängerna.

Igår - ja, jag har tränat två dar i rad - glömde jag mitt hänglås på gymet. Därför var jag tvungen att be och få låna ett lås idag. Detta stod jag och tänkte på när jag rafsade efter mitt gymkort i alla möjliga fickor. Det fanns bara inte där. Dockan i disken såg lite skeptisk ut när jag bad om att få träna ändå, och sedan förklara att jag hade glömt mitt hänglås där igår. Jodå, det gick bra för den här gången sa dockan överseende och jag kunde få låna ett lås.

Irriterad på mig själv gick jag och bytte om. Och upptäckte att jag bara hade en sko med mig. Som tur var såg ingen att jag tränade i bara strumplästen trots att det är förbjudet.

well, slutet gott... jag öppnar dörren till min lägenhet efter en afterworkrunda, och på golvet vid dörren ligger kortet, och på stolen vid skrivbordet ligger en ensam sko.

Undrar var hänglåset ska dyka upp?

Glider in i Västerås via Dingtuna och det är höst. Nickande säger vi till varandra att det är fint med höstar, fina färger och årstider är ganska bra osv. Som för att ta med en så positiv känsla inför mörkret som möjligt. En påse torkad frukt inför en tuff marsch.

Från stadens ganska imponerade kraftverkssiluett ser jag rökplymer både från den nya biopannan och den gamla skorstenen. Utan att veta tänker jag att koleldningssäsongen har inletts. Vinterhalvåret 2009/2010. Längre än så har samhället inte kommit med klimatarbetet.

Mina armar och ben har blivit skönt stela under resan Kalmar - Västerås, en föraning om träningsverken jag kommer att vakna med i morgon.

Slår på Babel och där sitter Östergren, Claes. Fick tag på en gammal begagnat pocket med klassikern Gentlemen. Jag började läsa den. I somras. Jag låg ute på gräsmattor i bar överkropp och läste. Nu kommer jag hem, tar av mig mössa, handskar och långkallingar, käkar och lita andra vardagsgrejer, och läser.
Men fortfarande har jag 150 sidor kvar.

Ska den aldrig ta slut.

Annars en sorg det där, att det är så svårt att ta sig tid att läsa. Hjärnan är fullproppad med input om miljökvalitetsnormer, uppföljningsindikatorer och dagvattenmodelleringar. Det är stopp. Inget kommer in, inget kommer ut. Hur ska man nå den där balansen mellan försörjning, kreativitet och upprätthållande av någon slags minimal fysisk fitness?

Farbror har man kallats på sistone, jag vet inte varför.

Kanske är det en tilltagande Liderfeltsk förvirring. Som idag när jag skulle ta foto till tjänsteID´t. Hej hej, jag skulle ta ett kort, okej, ställer mig här borta då. Två snabba kort och jag rycker bokstavligt till när jag ser mig på skärmen. En vitblank flint sånär som lite svarta halvlånga borst, ovårdat skägg och femdagarsstubb långt ned på halsen som om jag kom direkt ur något slags tvångsförvar.

Men, räddad av min egen tankspriddhet, frågade jag som för att dubbelkolla att de skulle skicka räkningen till stadsbyggnadskontoret, men någon sådan lista kunde de inte hitta. Telefonsamtal till jobbet, och mycket riktigt, fel fotoaffär. Tack i alla fall och hej då.

Och något farbroraktigt kände jag mig när jag förmiddagsfikadimmigt lät blicken glida över skivrecensionerna i VLT och, VA. Pearl Jam har släppt nytt!!

Herregud. Sina idolers nya skivor ska man inte bli varse om när de redan är släppta. Man ska ha koll i förväg, räkna ned veckorna. Farbror.

Men det finns saker som väger upp. Rockturné tex. Tre gig. I Stuttgart! Det är nästan klart.

Ska lämna in V70in på verkstan i morgon. Snart är det sportnytt. Sen regionala nyheter.

Mycket riktigt. Det var inte bara jag som är krökt och vind. Det var rullskidorna. Det stod tydligt när brodern testade dom. Han rullade fram i som i halvmånar längs villagatan. Man skulle kunna hävda att vi kanske är krökta på samma sätt, eftersom vi har någotsånär liknande uppsättning DNA, men i affären kommer jag att hävda krökta rullskidor och kräva nya.

UPP OCH NICKA SOCKERDRICKA
KUKEN BALLEN AROSVALLEN
V S K

rungade det på Swedbank park när grönvitt fick sin första hörna i Derbyt mot Syrianska Kerburan. Jag hade nästa glömt bort att den fanns, den ramsan. Samma gamla visor och, tror jag, samma gamla fans. Och det dröjde inte länge förrän

HIMLEN ÄR GRÖNVIT
SYRIANSKA DE TITTAR SIG VILSET OMKRING
NÄR HIMLEN ÄR GRÖNVIT

Och när 3 - 0 målet satt efter jag vet inte hur många matcher utan seger och jag vet inte hur få mål på hur många matcher så var klacken förlöst VI ÄLSKAR GRÖNVITT åh åh åh VSK.

Och när jag satt på hojen bort mot Blåsboskolan hör jag jublet och inser att VSK satt 5 - 0 precis innan slutsignalen. Och nu är det uppsnack till matchen Barcelona - Sporting..

Fredag i Vås. Vässan. Och jag smuttar på en ekologisk 3,5:a och begrundar min första tur på rullskidor. Jag knäppte på mig dem och rullade försiktigt framåt, märkte att vänsterskidan drog betänkligt åt höger. Fortsatte, försökta staka så skidåkarlikt som möjligt, men fick ingen rytm. Mina rullskidor ville åt höger. Och vänsterskidan mer än högerskidan.
Jag började ana oråd, och bytte skidor. Till min förvåning drog vänsterskidan fortfarande mer åt höger än högerskidan.. fast mindre påtagligt.

Finns det någon som förstår sig på rullskideteknik? Är det de som är raka, och jag som är vind?

"TACK!!"

"OCH VARSÅGODA!"

Är något Nina Ramsby gjort till sin grej att säga mellan låtarna hon spelar.
Och det gjorde hon där vi, kanske 200 pers i en lada i Hallstammar, satt och lyssnade på henne. Det var hon med en gitarr. Inget annat.
Lika vackert allvarlig och melankolisk som hennes musik är, lika spralligt och lättsammt är hennes improviserade mellansnack. I alla fall ger det intrycket av att vara så. Och det är så befriande mitt all duktighet man omgärdas av. Hon står där och skapar magi och pratar sedan om hur hon tampas med sin låga självkänsla, för att sedan spontanbabbla iväg med hjälp av sina, som hon uttrycker det själv, associationsrubbningar.
Och vi gillar henne.
Och jag tror hon gillar oss.
I pausen köper jag en skiva och berättar att jag gillar jazzen, som fan, särskilt låten "du min vän".
Efter pausen inleder hon med just den.
Och det är magi.
Och när hon blir uppklappad för andra gången och avslutar med "innan klockan slagit tolv" från visorna - Magi.
När jag passerar människorna som står runt henne efter konserten får jag ögonkontakt och formuler läpparna till ett tyst tack. "Hoppas du gillar den" ropar hon, och jag vänder mig om och gör tummen upp.

Två uppsättningar dricksglas, lika många uppsättningar muggar. Glasprylar och köksgrejer jag glömt att jag ägt, som jag fortfarande inte vet vad de ska vara till. Ljusstakar som stått oanvänd. En vas som inte ens är upptagen ur kartongen. Otaliga sorters burkar och kärl i mässing, plåt och keramik, alltjämt tomma. Allt är nu omsorgsfullt invirat i gamla kalmarpostenblad och ska nu transporteras någon annanstans, för att stå oanvända till nästa flytt.

Jag vet inte varför jag inte slänger dom. För att de är fungerande kanske. Det är presenter som jag av någon outgrundlig anledning fått, som jag av någon outgrundlig anledning ansetts ha behov eller glädje av. Vissa säkert påkostade. Men slänger inte sånt. Eller? Det ända de har gett mig är ju överfulla skåp, fler flyttkartonger och mer jobb. Borde inte syftet ha varit att underlätta mitt liv?

En dag kanske kanske kommer jag att få nytta av dem. Förträffligheten med de här sakerna kommer plötsligt uppenbarar sig, och fylls med mening, i takt med att jag hittar saker att stoppa i burkarna, eller hitta ett bra äpple att klyva med äppelklyvargrejen eller ha tillräckligt med värmeljus för att stoppa i alla värmeljusstakar.

Yeah right.

Dag för dag närmar sig flytten. Dag för dag blir Larmtorget lite trevligare, Östersjön lite vackrare, FF-segrarna lite roligare och vännerna lite vänligare. Med ett ryck vaknar jag upp, slår upp ögonen och tittar upp mot ett tak i en lägenhet På Viksäng. I Västerås.

Ytterligare en kväll på larmtorget, och det är något med det där stället. Vi fick åter jubla åt en Kalmar FF vinst, åt en Nanne-seger och åt nya och gamla röda bröder.

Det går aldrig utan Ari. Det går aldrig utan Cesar. Det går aldrig utan Viktor, Ingelsten eller Bagarn. Det gaaauurr´nte. Och utan Rasmus...Nej, då är det väl bara att lägga ned KFF.

Det skulle ha behövts en hastighet till på biogasvolvons vindrutetorkare när vi körde mot Hultsfred. Men vi kom fram och försökte skydda oss mot vätan med galon, gummi och öl och det gick riktigt bra. Adiam Dymott spelade under tak och vi torkade upp och diskuterade med galonet i famnen hur det kunde bli så platt, trots musikernas namnkunnighet och att de spelade rätt bra.

Vi tog en öl och hade Promoe´s gung i bakgrunden och konstaterade att tjejerna håller på att ta över rocken. I Nashville Pussy var det tjejerna som stod för gitarronanin, och Sahara hotnights känner vi ju sedan innan. Jenny Wilson (tror bassisten är hennes syster) bjöd på sig själv och var galen, men tyvärr ställde duon An Horse in. En trummis, och så en tjej på sång och gitarr. Inget mer.

Och det klarnade upp, molnen försvann.

Frågan är om Frida Hyvönen eller Thåström stod för den största behållningen. Teaterscenen var smakfullt inredd för tre tjejer och Marit Bergman, som var med på några nummer. Det hade skymt och i de färgade käglorma från spotlightsen  flög det då och då förbi nattfjärilar, och de gjorde allt rätt. Det var en uppvisning i samspelthet, timing, smakfullhet och publikkontakt. "Jag känner mig helt..., nej, jag blir alltför privat om jag berättar hur jag känner mig" . Vi älskade henne och hon älskade oss och vi var tvungen att jogga därifrån för att inte riskera att missa inledningen till nästa akt. Thåström.

Och han var så neurotisk och dramatisk och intensiv som man ville att han skulle vara. Det var längtan och himmlar och tåg och långt långt bort, och flera gånger går rysningarna genom kroppen. "Fan, fan, fan, det skulle var´t du", och den känslan känner vi igen. Och alla ska ha gäster these days, så även Thåström, och in kommer Anna Ternheim och körar på "kärlek är för dom". Och även Thåström borde ha njutit av det månbelysta folkhavet framför honom.

Och så var det tack för mig, hade bra, tja, och massorna av människor börjar röra sig som maskar över leråkrarna, och vi sätter oss i biogasvolvon och är flera gånger på väg att hamna "långt långt bort", men jag lyckas få en hand på ratten från sidan och styra tillbaks fordonet på vägbanan.

Soliga försommardagar har bytts ut mot blåsiga, regniga försommardagar och igår kväll gjordes ett första trevande försök till flyttförberedelser. Jag får meddelandet att båtturen vi skulla ha i eftermiddag blir inställd på grund av dåligt väder. Mellan gårdagens strykning och disk började jag oprovocerat plocka i lite pappershögar. Minnen är ofta knutna till ting. Det är en era jag lämnar i Kalmar. Nedpackningar och slängningar av prylar gör det så tydligt att det man lämnar aldrig kommer tillbaka. I know, det är ju självklart, men ibland blir det så TYDLIGT. Spara eller slänga. Jag gör en hög med saker som symboliserar viktiga saker. Jag hitta gamla anteckningar till skrivprojekt som jag redan glömt bort. Mängder med anteckningar till diktsamlingen. Gamla lappar och till och med ett kärleksbrev som jag också glömt bort. Det blir flera år och många upplevelser. Till och med flera eror. Ovanpå detta spotifajade jag fram Thåströms senaste skiva. Hans lysande "kort biografi och ett litet testamente" och "långtbort" och blev mysigt sentimental och kommer att tänka på boktiteln "döden ett bekymmer" av Torgny Lindgren tror jag och någon till.

Inget kommer tillbaka. Detta känns ibland som ett bekymmer.

Men jag kanske kommer tillbaka. Till Kalmar.