davlid

Måste ge Greider rätt om konstfackeleven som simulerade ett självmord och bråkade med och spottade på vårdare. Det var något om att det är ett problem att de här konstutövande ungdomarna kommer från välbärgade situationer och inte har någon koll på det är att jobba. På riktigt. Som byggare. Som byråkrat. Eller som psykvårdare.

Jag håller med.

Det här känns lite medelklassungdom som som sitter på barer och dricker drinkar och röker joints i experimentellt syfte och ondgör sig över psykvården ditten och datten, poliser är dumma, och samhället är skit vi måste göra något, ja vet, vi tar en joint till och gör en installation för vi är konstnärer och oantastbara och vår uppgift är att gå mot normen, röra om och provocera, och vänta bara ni ska tacka oss för att vi"take one for the team".

Och kanske finns det ett ädelt syfte bakom installationen, om vi tillåter oss att kalla det för ett konstverk, men det är respektlöst. Jag gillar det inte. Jag tycker hon visar bristande förståelse för de som arbetar på psykakuten och för de som har anhöriga till individer som tagit sitt liv och jag tycker hon gör en egoistisk handling eftersom hon vill ha uppmärksamhet och väcka debatt. Men hon gör det respektlöst. Och därför gillar jag det inte.

Men längre är svårt att komma.

Det var Voltaire va, som sa nåt med att avsky någons åsikter men att vara beredd att dö för den.

I Sverige får man göra sånt här.
Vi har yttrandefrihet och högt i tak.
Och under det här taket ryms även galenskap.
Vare sig den är på psykakuten eller på konstfack.

Och det är rätt juste.

Mycket "hörru det ser lovande ut inför VM" Vi får la se efteråt, men det ser onekligen lovande ut inför VM. Både utförs och längdförs. Blir kul och spännande. Gränsen mellan förhoppning om framgång och oro för besvikelser, som gör idrotten dramatisk.

Nu, tyskland.

Varför skriver man? Den ständiga frågan för de som skriver. Och det svaras sånt som "för att jag måste" eller "jag älskar språk" eller kanske "för jag vill bli läst".

Och det finns många skäl till att skriva, och sällan bara ett ända. Men den där längtan att bli sedd - eller läst - är kanske en smula simpel, men fundamental. Varje skrivet ord är en fråga till en läsare. Finns ingen läsare blir ordet i någon mening meningslöst.

Diktsamlingen bekräftelser är läst och besvarad. Frågorna har fått ett slags svar, de har fått ett liv. Någon annastans än i författarens hjärnvindlingar. Den har blivit läst och gett upphov till en ny text, en recension i dagens Barometern.

Känslan går åt en viss stolthet. Bekräftelse.

Några minuter kvar på matchen mot Kroatien och det är kul att kolla på handboll igen. Sveriga ser ut att torska.Tusentals visslande kroater i varje svenskt anfall och lika hyllande i varje kroatiskt. Och Sverige har målvakter som man kan skrika ut sina JJAAAA åt när de får ut en fot eller arm och motar bollen och kontring och mål och då står man upp och skriker JAA igen. Svenskarna står pall och med några undantag domarna.

Trodde någon att det svenska handbollsundret inte bara hade slumrat, utan dött. Hur som helst så lever det och frodas och Staffan Olsson står nu på sidan av planen och lägger sitt hår bakom öron. Det finns en Olsson, en Lindgren och en Carlén fast nu på skånska och kanske är det det arvet som har väckt undret.

Och Guantanamo läggs ned, en förändring med stark symbolik. Från Busch till Obama.

Man kan baka bröd på flera sätt. Man kan sätta sätta surdegskulturer och gå in för det. Leta det perfekta brödet. Man gör det för att man vill ha det på ett visst sätt. Ett sätt som inte går att köpa.

Och man kan köpa färdiga mjölblandningar. Det ända man behöver bidra med är vatten. Och det känns ändå som att man bakat Sitt Eget Bröd. Man bakar sitt bröd och går sedan på groggfest och har riktigt trevligt. Dagen efter äter man Sitt Eget Bröd till frukost.

Man blandar sin blandning och det känns som att man inte är beroende av någon. Man behöver inte någon affär eller grossist eller maskin eller företag som vet hur man gör och som petar ingridienser med E framför. Skulle det bli krig och om brödbagarna skulle få stänga sina brödbagerier skulle man klara sig.

Efter det kan man ju tänka på att någon i krig också måste rådda ihop en ugn, fixa lite el, blanda blandningen med gryn´n stuff, fixa jäst och packetera, marknadsföra och leverera etc, så kanske man inte "kan själv" så mycket trots allt eller är så värst oberoende.

Men känslan är go så länge man kan lura till sig den.

**
 
Korpen är också nästan som på rikigt och ikväll är det match i innomhusserien. Det är längesedan nu och man får göra så gott man kan. Fotboll är ju en sport där man kan gå in för att förstöra för motsåndarna..

Men först några mackor.

Att

Kolla grammisgalan och inte känna igen mer än några enstaka låtar i kategorin årets låt och förvånat utropar "ofan, soundtrack of our lives, finns de fortfarande!?"

Planera att gå hem 23.05 från en pub.

Sakta glida över från favvokanalen p1, till p4.

Se fram mot nästa omgång av på spåret.

Ringa och jämföra priser på "gör det själv hallar" när bilen börja bli skitig.

Fundera på att köpa en sån där ipod, ska tydligen vara poppis.

Lyssna på sina gamla skivor och tycka usch, nej det där var lite väl skramligt

Tycka att hörrni, vi hoppar väl över det där med julklappar va, och mena det.

Säga att hon den där Graf inte är nå vidare sexig för hon ser ju så plastig ut. Och mena det.

**

Nu skiter jag i galan och går på krogen.