davlid

Stormen mullrar bort. Några tusen utan el och några tusen utan telefon. Jag har telefonen på men kommer inte att få samtal, kommer inte att behövas. Det är en bra gissning. Det är en fin dag. Inget kaos. Kanske behövs något elverk här, någon motorsåg där. Och telefonen är på i fall att.

Annars har veckan varit mycket "det här är tveklöst att betrakta som anmälningspliktig vattenverksamhet" och "enligt 11 kap miljöbalken..." och "men det förstår du väl kära erfarna arkitekt att man inte får gräva bort stranden på någon annans fastighet!"

Och i bilen hem försöker jag gripa efter att det finns vackra saker också och passerade den här. Den kröner landksapet vid Västrum, dag och natt, medan människorna wrrroooomar förbi på E22. Alltid något. Ser ni den när ni passerar?

Isen slängde ut urbergsstenarna på kalkstenen och strödde över malen kalksten. Och sen började det växa och havet backade. Djuren betade den vidsträckta slätten. Två män kom och de möttes i avskedet av en vinter. De möttes i att naturen är föränderlig och i att så mycket bläsand, gravand och kricka inte direkt hör februari till. I Kallas framgångar, frågor om familjen och det där med döden. Östersjön låg och vilade på stranden, lyssnade med ena örat. Vita skarvar av is torkade sina vingar. Det var alldeles lagom kallt.