davlid

Lyssnar på Tomas Tranströmers inläsning av sin egen ”Östersjöar - en dikt i sex avsnitt. Tomas uppläsande de skrivna orden jag ser framför mig. Jag är där – Runmarö i Stockholms skärgård. På klipporna på vilken tallar kaster skuggor som timvisare, inne i tallskogen där man samtidigt är på havet, blickandes ned i tångskogen på läsidan, lyssnandes till vinden och hur den format människornas öden, hur den både blåst eld i liv och släckt liv. Jag är med när han som femåringen blir varse sin mormors död och när Maria frysandes ror och måste knapra på gäddskinn. Jag ser in i tjockan när lotsen navigerar i labyrinten av öar och kobbar. Jag känner natten av afasi och stora portar som öppnas och kan stängas, till exempel när man ligger för dropp i en sjuksäng.

Och för varje gång jag följer med honom genom Östersjöar är allt ännu närmre och verkligare, och säger ännu mer. Som att han sammanfattar det som inte kan sammanfattas, inte så jag förstår men så jag känner.

Läs också gärna Magnus Ringgrens guide till dikten ”Det är inte som det var att gå längs stranden”. Då kommer denna komplexa men ändå lättillgängliga dikt att prata ett ännu klarare språk.