davlid

Pojken själv, jaget, blir bortförd från bussen. Han förs till ett arbetsläger, Auschwitz, där han klarar sig från att gasas ihjäl, och sedan vidare till ytterligare två läger. Under en tid ligger han på ett slags sjukhus. Plötsligt är alla fria, han åker buss tillbaks till Budapest för att återförenas med sin familj.

I synnerhet en sak är slående – pojkens saklighet i sin beskrivning av lägren. Det är med en självklarhet han låter sig bortföras, som om han ska på spännande kollo. Sakligt och objektivt beskriver han personerna och händelserna. Man får ofta intrycket att han har en stor förståelse för hur han och fångarna behandlas. Han ifrågasätter aldrig att han blivit förd hit. Han konstaterar.

De enda känslor som jaget visar i texten är förståelse och liknöjdhet. Han verkar tycka att det är helt i sin ordning att han hamnat i denna situation, att han och hans folk till och med, på sätt och vis, förtjänar det. Att man trots allt kan ha en viss förståelse för tyskarna. Till och med finns det en slags beundran. Inga känslor som ilska, rädsla eller sorg. Det stör mig lite, men det har också vissa fördelar. Dessa känslor kan man försöka hitta och lägga till själv, vilket blir väl så starkt. Kanske speglar det också judarnas syn på sig själva under denna tid. Att de var påverkad av ett förakt som också drabbade deras syn på sig själva. Att de inte med någon övertygelse kunde ifrågasätta det de utsattes för.

Boken har ett odramatiskt ”yttre”, Men därunder - med en allmän insikt om vad som hände, allt lidande som redan fått beskrivet för sig och försökt föreställa sig – anas händelser och lidande som är närmast obeskrivbara. Det är sammantaget stor prosa.