Jörgen Lind "Här kommer de varma strömmarna"
Denna diktsamling, författarens fjärde, är uppdelad i tre former. Det är dels ett längre sammanhängande textflöde, dels korta dikter där en sida upptas av en dikt, och dels små korta texter, dikter numrerade 1-53.
Textflödet är skrivet i en smal högercentrerad spalt, och är egentligen uppdelade texter avgränsade med ”(…)”.
Utdrag:
(…) De minsta strukturerna väger. Men du kan aldrig varieras och förädlas. Du kan inte vara någon imitation. Jag får anstränga mig för att tro det: inga modulerade cellkluster, inga biosynteser. Jag ligger på dig. Ditt kön mot mitt och vi är hos varandra. Predatorer. Vi rör oss. Och om jag öppnar mig finns du kanske där. Vi skakar. Vi bryts sönder. ibland tror jag att du är en sten. Nu vet jag att du sprider dig, vecklas ut, när du öppnar mig finns en människa där. Nu hörs det, förmak och kammare, svagt som sekundvisare från ett annat århundrade. När jag inte faller ska jag resa mig upp. Nu släpper det. Nu rör det sig: vi är varandra, enhet, muskler. Kanske är du någonting annat. Negativen fräts ut. Jag rör vid din barndom. Din mor och din far tillsammans i en vitkalkad villa. Om du försöker skrika sugs du in i gravitationsfälten och försvinner. Det rör sig. Det kränger. Jag tar din hand och rör vid ditt mörker. Du trycker. Jag tar emot. Det spänner. Släpper. Du kommer igenom. (…)
Det finns återkommande mantran, som ”här kommer de varma strömmarna”, och ”Louise Levander är död”. (Jag tror Louise Levander var en poet).
Avsnitten avgränsas av små bilder, siluetter av fåglar.
Sedan kommer små korta dikter, en på var sida. Nytt avsnitt. Sedan en följd av numrerade småtexter/dikter. Sedan börjar det formmässigt om från början med ett nytt textflöde.
Vad den handlar om? Jag vet inte, men jag kan identifiera vissa saker. Det finns ett älskande par som känns närvarande genom hela diktsamlingen, och en återkommande tanke är att kvinnan är gravid och föder ett barn. Det finns historia, rester av föregående generationer. Louise Levander. Framför allt finns ett flöde av ord, tankar som bildar en tavla med fragment, från rymden, från kroppen, känslor, ting i vardagen som bussar, knivar och kylskåp. Det finns ord som kärlek, oro och smärta, och naturvetenskapliga ord som osmotiskt tryck och gastrulastadiet.
Det är en flöde, en fors (ström) av ord, med små ljussken som glimmar till mitt i ett kaos. Känslor och skeende som plötsligt blir verkliga, förståeliga för att glida in i ett virrvarr av meningar och ord som man inte hajar ett skit av, en turbulent ström i vilken man inte vet vad som är upp eller ned, som man bara är mitt i. Plötsligt lugnar vattnet ned sig, blir laminärt och lugnt.
Platser som förekommer är exempelvis ett museum (gissar jag) och en hyreslägenhet. Jag anar också en sjukhusmiljö.
Det är en mycket innehållsrik diktsamling. Varje mening känns tung av symbolik och referenser. Men samma meningar kan även upplevas som ordbajseri och rappakalja. Jag växlar mellan att dels uppleva att det finns en massa saker under orden och dels att det bara är ett skal polerat med en massa betydelse lösa ord. Jag vet fortfarande inte vilket jag ska bestämma mig för.
Textflödet är skrivet i en smal högercentrerad spalt, och är egentligen uppdelade texter avgränsade med ”(…)”.
Utdrag:
(…) De minsta strukturerna väger. Men du kan aldrig varieras och förädlas. Du kan inte vara någon imitation. Jag får anstränga mig för att tro det: inga modulerade cellkluster, inga biosynteser. Jag ligger på dig. Ditt kön mot mitt och vi är hos varandra. Predatorer. Vi rör oss. Och om jag öppnar mig finns du kanske där. Vi skakar. Vi bryts sönder. ibland tror jag att du är en sten. Nu vet jag att du sprider dig, vecklas ut, när du öppnar mig finns en människa där. Nu hörs det, förmak och kammare, svagt som sekundvisare från ett annat århundrade. När jag inte faller ska jag resa mig upp. Nu släpper det. Nu rör det sig: vi är varandra, enhet, muskler. Kanske är du någonting annat. Negativen fräts ut. Jag rör vid din barndom. Din mor och din far tillsammans i en vitkalkad villa. Om du försöker skrika sugs du in i gravitationsfälten och försvinner. Det rör sig. Det kränger. Jag tar din hand och rör vid ditt mörker. Du trycker. Jag tar emot. Det spänner. Släpper. Du kommer igenom. (…)
Det finns återkommande mantran, som ”här kommer de varma strömmarna”, och ”Louise Levander är död”. (Jag tror Louise Levander var en poet).
Avsnitten avgränsas av små bilder, siluetter av fåglar.
Sedan kommer små korta dikter, en på var sida. Nytt avsnitt. Sedan en följd av numrerade småtexter/dikter. Sedan börjar det formmässigt om från början med ett nytt textflöde.
Vad den handlar om? Jag vet inte, men jag kan identifiera vissa saker. Det finns ett älskande par som känns närvarande genom hela diktsamlingen, och en återkommande tanke är att kvinnan är gravid och föder ett barn. Det finns historia, rester av föregående generationer. Louise Levander. Framför allt finns ett flöde av ord, tankar som bildar en tavla med fragment, från rymden, från kroppen, känslor, ting i vardagen som bussar, knivar och kylskåp. Det finns ord som kärlek, oro och smärta, och naturvetenskapliga ord som osmotiskt tryck och gastrulastadiet.
Det är en flöde, en fors (ström) av ord, med små ljussken som glimmar till mitt i ett kaos. Känslor och skeende som plötsligt blir verkliga, förståeliga för att glida in i ett virrvarr av meningar och ord som man inte hajar ett skit av, en turbulent ström i vilken man inte vet vad som är upp eller ned, som man bara är mitt i. Plötsligt lugnar vattnet ned sig, blir laminärt och lugnt.
Platser som förekommer är exempelvis ett museum (gissar jag) och en hyreslägenhet. Jag anar också en sjukhusmiljö.
Det är en mycket innehållsrik diktsamling. Varje mening känns tung av symbolik och referenser. Men samma meningar kan även upplevas som ordbajseri och rappakalja. Jag växlar mellan att dels uppleva att det finns en massa saker under orden och dels att det bara är ett skal polerat med en massa betydelse lösa ord. Jag vet fortfarande inte vilket jag ska bestämma mig för.
Kommentarer:
Trackback