I samhällets tjänst
Jag brukar ju normalt företräda myndigheten. Men i lördagskväll företrädde jag allmänheten när jag ringde 112 och blev kopplad till polisens sambandscentral.
Vi var på väg hem från Janne Bark´s release i Kristianopel. Vi satt och nynnade på kvällens höjdpunkt - Lundells oh la la jag vill ha dig - när vi fick bromsa in till förti på en femtiväg. "Shit" utbrast Johan när bilen frmför va på väg ut i vägrenen, för att sedan vingla över mot mittlinjen. Plötsligt accade bilen upp till säkert åttio, fortfarande på femtiväg. När det blev sjuttiväg bromsades det igen, till 50. Vägen övergick i 90 och 110, men hastigheten översteg nu endast försumbart över 60. I mil efter mil. Och vinglande fortsatte. Så vi tog vårt samhälleliga ansvar och ringde
numret man aldrig ringer.
Efter att ha legat en bit bakom ringde polisen upp min mobil. Vi beskrev var vi var och ombads ligga kvar bakom. Vid Rinkabyholm låg dom och lurpassade, och svängde ut framför oss och stoppade bilen. Efter ett tag ringde dom igen.
"Det va ingen rattfylla." "Han var bara lite trött".
Jojo, vinglar man fram i 60 på en hundratioväg som om man försöker åka slalom mellan osynliga koner för att man är lite trött, då är det dags att knoppa.
Poliserna tackade oss för att vi hade hjälpt dom i kampen mot buset (fast uttryckt något annorlunda) och vi tackade för att de faktiskt tog sig tid att ringa upp igen.
Och vi var också ganska trötta. Och nyktra. Releasfesten var kul. Vi kände oss utvalda som blivit särskilt inbjudna och slapp betala de 180 kronorna som förvånandsvärt många ändå pungade ut med. Tyvärr va inte Lundell himself där (Janne B är ju alltså Lundells trogna gitarrist). Hans vitala gubbrock var stundtals riktigt bra. Höjdpunkten var dock covers: Keep on rockin in the free world (Neilan), Var är vargen (Thåström) och så då Oh la la som va så man fick lite gåshud och villigt klappade och sjöng med som en rödrosig afterskiungdom.
Nu är lunchen slut (och jag får troligtvis tillbaks min dator ikväll!)
Vi var på väg hem från Janne Bark´s release i Kristianopel. Vi satt och nynnade på kvällens höjdpunkt - Lundells oh la la jag vill ha dig - när vi fick bromsa in till förti på en femtiväg. "Shit" utbrast Johan när bilen frmför va på väg ut i vägrenen, för att sedan vingla över mot mittlinjen. Plötsligt accade bilen upp till säkert åttio, fortfarande på femtiväg. När det blev sjuttiväg bromsades det igen, till 50. Vägen övergick i 90 och 110, men hastigheten översteg nu endast försumbart över 60. I mil efter mil. Och vinglande fortsatte. Så vi tog vårt samhälleliga ansvar och ringde
numret man aldrig ringer.
Efter att ha legat en bit bakom ringde polisen upp min mobil. Vi beskrev var vi var och ombads ligga kvar bakom. Vid Rinkabyholm låg dom och lurpassade, och svängde ut framför oss och stoppade bilen. Efter ett tag ringde dom igen.
"Det va ingen rattfylla." "Han var bara lite trött".
Jojo, vinglar man fram i 60 på en hundratioväg som om man försöker åka slalom mellan osynliga koner för att man är lite trött, då är det dags att knoppa.
Poliserna tackade oss för att vi hade hjälpt dom i kampen mot buset (fast uttryckt något annorlunda) och vi tackade för att de faktiskt tog sig tid att ringa upp igen.
Och vi var också ganska trötta. Och nyktra. Releasfesten var kul. Vi kände oss utvalda som blivit särskilt inbjudna och slapp betala de 180 kronorna som förvånandsvärt många ändå pungade ut med. Tyvärr va inte Lundell himself där (Janne B är ju alltså Lundells trogna gitarrist). Hans vitala gubbrock var stundtals riktigt bra. Höjdpunkten var dock covers: Keep on rockin in the free world (Neilan), Var är vargen (Thåström) och så då Oh la la som va så man fick lite gåshud och villigt klappade och sjöng med som en rödrosig afterskiungdom.
Nu är lunchen slut (och jag får troligtvis tillbaks min dator ikväll!)
Kommentarer:
Trackback