davlid

Jag tar acceptansen av textens vänstercentrering under armen, som en ihoprullad trasmatta, öppnar luckan och hoppar ut.
Här i rymden finns det ingen nytta med att vara fågel. Inga bärande luftströmmar. Inte ens vindsus.
Ordmassan rör sig åt höger. Den gapar och stänger, med ojämn högermarginal. Den visar gaddar mellan glupska rader. Taggar. Kilar. Orden som sjalar runt själar, värmande tyger runt innersta kärnor. Jag tumlar.