davlid

Börjar tycka att vissa skrivsätt överutnyttjas. Tänker på vissa krönikor. Ni vet superkorta meningar, ofta ofullständiga, och ständiga radbrytningar. Mats Olsson och Lars Anrell har försett oss med detta tillräckligt länga nu. Det ska var så spontant, personligt och jordnära. Det behövs inga fler i den genren. Ändå så ploppar efterhärmare upp hela tiden. Antingar är de nöjeskrönikörer, sportkrönikörer eller både och, och de tar varje tillfälle i akt att få skriva korta meningar och bryta rader. Innehållet kvittar.

Paradoxen är att krönikorna på detta sett närmar sig poesin, där man läser lika mycket uppifrån och ned, som från vänster till höger.

Och detta eviga yada yada:nde. Överallt, i varje hot krönika, ska det in ett yada yada.
 
Och detta, min favoritkrönikör Bengt Ohlsson inräknad.

Solen skiner, ni vet, yada yada
Går ut. Sätter mig i skuggan.

För att läsa en bok.