davlid

Tidigare på dagen hade jag slunkit in i bokhandeln i Eksjö. På en mindre hylla vid entrén fanns skylten: 30 kr/styck. Jag tog fyra diktsamlingar och betalade. 

Sent denna ljusa sommarnatt, efter att mina vänner (en vän och hans tjejkompis) anlänt och vi kom tillbaks till stugan i sommarnatten för att dricka vin, låg böckerna på soffbordet. Jag hällde upp i glasen och sa: "Kolla, jag har fyndat". Tjejkompisen tog en av böckerna och utbrast. "Honom va jag tillsammans med ett tag"!

Det var Ola Klippviks debut "Sportsmän". När jag nu läser den, såhär som förstabokendenhärsemestern, inser jag fördelarna med att ha en tydlig form. En ram. Formen i sig kan vara det intressanta, vilket innehållet än är. Så tänker jag, 40 sidor in i boken. Jag tänker också att formatet är behagligt. Hårdpärm. Kanske 13 gånger 8 centimeter (jag hittar inte den satans tumstocken). Den är bekväm att hålla i, och typsnittet är behagligt att läsa. Läsvänligt. Den är upplagd som en ordlista. Eller så kan man säga att det helt enkelt ÄR en ordlista. En liten text för varje ord. Med hänvisningar, ursprung och fonetik. Det ger en känsla av en massa underliggande kunskap.

Det om formen. Om innehållet har jag inte så mycket att säga. Än.