Al Gores obekväma sanning
Al Gores sanning är sannerligen obekväm, även om den inte är ny.
När jag såg filmen idag kan man konstatera att det är samma kurvor på temperatur och koldioxid, samma bilder på samma glaciärer, samma "drunken trees" och problematiserande av isar, oväder, torka och översvämningar. Det vill säga den fakta som klimatforskare och andra insett. För länge sedan.
Filmen är också ett retoriskt mönsterexempel. Den börjar med att slå an naturromantiska strängar med vackra naturbilder där han berättar med inlevelse om det sköna i att uppleva naturen. Sedan avdramatiserar han sig själv och drar med sig skratt och sympati med "I used to be the next president of united states".
Sedan presenterar han gammal känd fakta, varvat med små inslag om hur hans livssyn förändrades när hans son blev inlagd, om hur hans far slutade med tobaksodlingen när - vem det nu var - dog, om hur han redan när han i hela sitt liv samlat på sig kunskap. Förtroendet och sympatin växer. Vi känner att Al Gore vet, och han gör detta för vårat eget bästa!
Och att det han säger inte är särskilt smickrande för den sittande makten i USA gör ju ingenting..
Så, vi vet det redan, men budskapet behöver ut, igen och igen och igen. Och Al Gore kan sitt jobb. Människan har en märklig förmåga att veta saker utan att bry sig om att hon vet. Som liknelsen med grodan som stoppas i kokande vatten, och genast hoppar upp. Men stoppar man grodan i kallt vatten som successivt värms upp sitter den kvar till den dör.
Den här filmen är liksom alla opinionsbildning i samma riktning angelägen för alla, inte minst studenter i föreläsningsteknik. Här kan man troligtvis infoga de flesta gamla grekiska retorikbegreppen!
När jag såg filmen idag kan man konstatera att det är samma kurvor på temperatur och koldioxid, samma bilder på samma glaciärer, samma "drunken trees" och problematiserande av isar, oväder, torka och översvämningar. Det vill säga den fakta som klimatforskare och andra insett. För länge sedan.
Filmen är också ett retoriskt mönsterexempel. Den börjar med att slå an naturromantiska strängar med vackra naturbilder där han berättar med inlevelse om det sköna i att uppleva naturen. Sedan avdramatiserar han sig själv och drar med sig skratt och sympati med "I used to be the next president of united states".
Sedan presenterar han gammal känd fakta, varvat med små inslag om hur hans livssyn förändrades när hans son blev inlagd, om hur hans far slutade med tobaksodlingen när - vem det nu var - dog, om hur han redan när han i hela sitt liv samlat på sig kunskap. Förtroendet och sympatin växer. Vi känner att Al Gore vet, och han gör detta för vårat eget bästa!
Och att det han säger inte är särskilt smickrande för den sittande makten i USA gör ju ingenting..
Så, vi vet det redan, men budskapet behöver ut, igen och igen och igen. Och Al Gore kan sitt jobb. Människan har en märklig förmåga att veta saker utan att bry sig om att hon vet. Som liknelsen med grodan som stoppas i kokande vatten, och genast hoppar upp. Men stoppar man grodan i kallt vatten som successivt värms upp sitter den kvar till den dör.
Den här filmen är liksom alla opinionsbildning i samma riktning angelägen för alla, inte minst studenter i föreläsningsteknik. Här kan man troligtvis infoga de flesta gamla grekiska retorikbegreppen!
Kommentarer:
Trackback