davlid

Det är åtminstone en kilometer att gå från östra landsvägen vid Åkerby på Öland ned till den lilla samlingen sjöbodar vid havet. En bit ned  hörde vi sånglärkor. Jag tittade upp och fick syn på en.

 

Det är ganska häftigt ändå att sinnena och hjärnan har förmågan att så utan tvivel veta att det korta lätet kommer just en sånglärka. Det finns ganska många fåglar och alla fåglar liksom kvittrar ju mer eller mindre på något sätt..

 

Är det kanske det som är tjusningen med fågelskådning? Inte just upplevelsen av landskapet och livet som finns knutet till det (ljuset, ljudet, lukterna), utan utmaningen i att klassificera fågeln som kommer överflygande. Bara av den anledningen att vi upptäcker att vi har förmågan. Som att lära sig ett språk.

 

Det är någonting med utmaningen i krama ur mycket som möjligt i hjärnans förmåga att använda sina sinnen. Vi låter oss imponeras av sådant. Som människor som kan smaka på två viner som för oss andra smakar likadant, och redogöra för var, när, hur.. Eller studioteknikern som med hörseln kan uttyda precis vilken frekvens han ska öka kompressionen på. Eller att höra skillnad på svarthätta och trädgårdssångare. En närmast omöjlig uppgift för den som aldrig försökt, men löjligt enkel för vilken medioker fågelskådare som helst.

 

Jag tänker på detta när jag säger sånglärka och  tittar upp; en, två?, fem sex, säkert 15. Jag nöjer mig inte med att höra den. Vitsen med att identifiera den försvinner om jag inte för säga att jag identifierat den. Och varför måste jag veta hur många det är? Vad är det för skillnad mellan att uppleva sånglärkor och att uppleva 14 sånglärkor?

 

Om inte för att kunna redogöra för det i efterhand. För vad ska vi med våra förfinade sinnen till om vi inte kan vidarebefordra faktumet att sett 15 sånglärkor.

 

Och är man två som delar upplevelsen, så räknar man högt.

 

Jag har fortfarande inte träffat någon som kan identifiera olika individer av sånglärka. Det är fortfarande bara sånglärka. Punkt.  Längre än att skilja på arter eller raser kommer vi inte. Men det är nog ömsesidigt. Jag är nog inget annat än människa för de överflygande fåglarna. Tur att våra sinnen kommer längre än när det gäller vår egen art.

---

I övrigt: Lördag kväll. TV i bakgrunden skvalar ut, som en skånevän sa, en orgie av smaklöshet. Denna veckan är det andra chansen.

Chip.