davlid

Det är förmiddag.
Allt ska komma igång.
Det finns en melankoli,
men det ska komma igång.

Ut på motorvägen. De glider fram.
Fram mot det oväsentliga.
Dom har varit i det lyckliga vemodet.
Dom skrider
bort från ordens begränsning.
In
i ett landskap
som omsluter dom.

Han blundar. Tystnar ett tag.
Följer skeppet
in i framtiden. Nickar.
Han är på rätt väg nu.
Han vet var han varit nu. Säker nu.
Han fortsätter
in i tystnaden.

Självständiga lager hand i hand. Går.
Samarbetar
mot samma punkt,
omringar mitt liv, blir en rymd,
ett omslutande.
Komponenter behöver varandra,
som ett samhälle.
Refrängen önskar lycka till,
blir mina hjärtslag. I taktarter.

Det pulserar. På ett lovande sätt.
Tillsammans.
Allt börjar, och i allt,
de finstilta frekvenserna,
kontrollerade disharmonierna,
dom som gör livet intressant,
i vågor.
Värme, vassa kanter.
Producenten talar, bandet går på lunch,
fortsätter,
åker hem, så är allt klart.

Elektronik, halvtakter och psykotiska baslinor.
Det är i ljudens försvinnande de får sina avtryck,
i tystnaden de får sin mening.
Dom andra omgärdar honom.
Dansar runt, utökar honom.
Dom lyfter honom,
han svävar på en matta vävda av deras uttryck,
av lager.
Och så halvtakterna.

Dom sätter sakta ned honom. Varsamt.
Dom är hans kuliss,
han är till för att låta sig bäras.
Teknik, talang och själ
i ett stort beroende.
Deras synergistiska enhet,
hjälper var och en
till fullbordan. Inget annat syfte.

Och han
lutar sig mot nätet som tonerna binder ihop.
Mjukt håller det upp hans vackra huvud,
sången är en filt,
dom är tillsammans.
Och så ett minne,
det skramlar av verktyg,
frågor.
Dom behöver varandra.
han blundar så.

Han har irrat sig in i en dimma av orgel och tiltade foton.
Han kan ropa, skrika, fråga,
men han får inga svar.
Dimman tjocknar till en bas, omgärdad av rytm.
Dom fångar honom i buren
han har ändå ingenstans att ta vägen,
och dom lyfts upp,
svävar
på en slinga över landskapet
och han skiner plötsligt,
lyser upp orgeln.

En påle genom massan.
Han rör sig runt den.
Den är varm av friktion och han kan inte lämna den.
Han är ingen utan den.

Han får hjälp
och är självsäkrare nu.
Han blir massan.
Det är dom som följer honom nu. Han går.
Dom följer.
Fler och fler
ansluter sig till
detta minne.

Och under jorden är han.
Elementen.
Jorden är han.
Fallande jorden i en oregelbunden fyrtakt.
Plötsligt, ett ljus, en uppenbarelse.
Det visar inte vägen, det konstaterar.
Inte hemma.
Inte hemma.
Dimman är i honom,
den har trätt in i hans medvetande,
blivit rytmen.
Slutligen är
endast rytmen
och jag