davlid

Jag gillar böcker som berättar saker om människor. Jag blir uttråkad när dom handlar om flygplan, blommor eller mat. De ska säga saker om hur människor funkar, om varför dom blir som dom blir. Dom ska berätta om mig. Knut Hamsuns "markens gröda" berättar om hur människor funkar. Hur jag skulle kunna ha funkat i ett annat sammanhang. Och de där mänskliga grejerna som jag kan känna igen mig i oavsett sammanhang. De som gör människor till människor oavsett var dom befinner sig. Den är också ett tidsdokument, och berättar hur människorna levde då, när det nu kan har varit, slutet på 1800-talet eller början på 1900-talet. Hur nybyggarna dikade myr och bröt sten, och hur de ville bli älskade. Den berättar om hur människor sugs med i begär och hur nyfödda barn dränktes av sina mödrar.  Om hur beroende männen var av kvinnorna och kvinnorna av männen. Om hur kvinnorna fick foga sig männens liv, men också om hur kvinnorna började kämpa för sina rättigheter.

Knut Hamsun är värd att läsa också för hans språk, det är.. Hamsunskt.

Och man tycker ju att det är märkligt såhär en hög decennier sedan att denna insiktsfulla man hade nazistsympatier. Hur skulle han såhär i efterhand ha förklarat sig?