Vi tog en öl och hade Promoe´s gung i bakgrunden och konstaterade att tjejerna håller på att ta över rocken. I Nashville Pussy var det tjejerna som stod för gitarronanin, och Sahara hotnights känner vi ju sedan innan. Jenny Wilson (tror bassisten är hennes syster) bjöd på sig själv och var galen, men tyvärr ställde duon An Horse in. En trummis, och så en tjej på sång och gitarr. Inget mer.
Och det klarnade upp, molnen försvann.
Frågan är om Frida Hyvönen eller Thåström stod för den största behållningen. Teaterscenen var smakfullt inredd för tre tjejer och Marit Bergman, som var med på några nummer. Det hade skymt och i de färgade käglorma från spotlightsen flög det då och då förbi nattfjärilar, och de gjorde allt rätt. Det var en uppvisning i samspelthet, timing, smakfullhet och publikkontakt. "Jag känner mig helt..., nej, jag blir alltför privat om jag berättar hur jag känner mig" . Vi älskade henne och hon älskade oss och vi var tvungen att jogga därifrån för att inte riskera att missa inledningen till nästa akt. Thåström.
Och han var så neurotisk och dramatisk och intensiv som man ville att han skulle vara. Det var längtan och himmlar och tåg och långt långt bort, och flera gånger går rysningarna genom kroppen. "Fan, fan, fan, det skulle var´t du", och den känslan känner vi igen. Och alla ska ha gäster these days, så även Thåström, och in kommer Anna Ternheim och körar på "kärlek är för dom". Och även Thåström borde ha njutit av det månbelysta folkhavet framför honom.
Och så var det tack för mig, hade bra, tja, och massorna av människor börjar röra sig som maskar över leråkrarna, och vi sätter oss i biogasvolvon och är flera gånger på väg att hamna "långt långt bort", men jag lyckas få en hand på ratten från sidan och styra tillbaks fordonet på vägbanan.
0