davlid

Slut och början ligger ju nära varandra, och nu är det söndag. Har inga röda trådar eller genomtänkta tankar med mig in i detta blogginlägg, det är bara ett blogginlägg, bara nåt som blir en söndagkväll, efter en helg. Pixies Hey!, definitivt höjdpunkten på Where the action is (WTAI) i fredags, och jag googlar fram den och njuter, pixies grymma låt som lyfte hela konserten. Från att bli något som aldrig kan bli något annat än nästan lika bra som när det begav sig där i slutet på 80-talet. Men Hey höjer allt till att bli så bra som "nästan lika bra" kan bli, och Kim Deal kan inte sluta le, hon kan bara inte, ibland ser det ut som att hon försöker, men hon bara spricker upp i ett nytt smile som att det är det största hon kan vara med om och hon vill dela det med oss andra X1000 människor. Och nog sitter Debaser och Monkey gone to heaven också där de ska.

Och det tar slut och något annat tar vid.

En Olle Ljungström i rullstol, men hellre en öl i tältet innan Neilan. Och han radar upp dem. Klassiker efter klassiker. Under Oh man, look at my life, I´m a lot like you med den ödsliga banjon får jag torka bort lite fukt i ögonvrån. Klassiker efter klassiker, och han blir så klassiskt att vi till slut blir mätta, och när vi traskar mot tunnelbanan och går och hyllar de som bör hyllas och mumlar buttert över diverse livskval så gör vi det med Keep on Rocking in the free world i bakgrunden.

I morgon är ny dag och nya låtar ska spelas in. Trummorna är satta. Imorgon ska Embrace me och.. ja, vad den nu hetta, kläs med bas.