Följ de andra fåren. Följ herdan.
Som om det vore en dialog i filmscen. Det är inte barnen kvinnan talar till, utan till åskådarna. Där barnen spelar en roll. Fyller en funktion.
Efter den milda undervisningen ska barnen tända varsitt ljus inför församlingen. Det är knäpptyst och ljusen hamnar på plats i den stora smidessljusstaken. Den ena modern tar andäktigt sin sons lilla hand båda händerna. Med blicken fäst mot ljuset kysser hon en och jag tror hon bugar lite lätt inför smidessljusstaken.
Det är viktigt att alla fåren ska in genom grinden.
Det finns ju säkert flera sätt att se på berättelsen om herden. Vilka är fåren, vem är herden, vad finns på andra sidan grinden? Senare sa pastorn att det är Jesus som är grinden. Ett kontrollbudskap - ta inga egna initativ - är lätt att läsa in. Alla ska följa flocken. Följa ledaren. Auktoriteten. Att det är den ända vägen till, ja till vadå?
Jag blir lite orolig när jag förvånat tittar ut på församlingen. Alla verkar berörda. Inget ansikte signalerar någon problematisering. Förvåning blev en viss upprördhet. Barnen utnyttjades till ett effektsökeri i en regisserad scen. Hjärntvätt. Någon borde ta de bakom scenen och ge dem en alternativ tolkning. Att det bara är fårskallar som utan att ifrågasätta följer flocken och uppmuntra dem att utforska sina egna vägar. Uppmuntra de att våga testa, ta sats och kasta sig över stängslet, utan att riskera att bli bortstötta av gemenskapen. Bli självständiga individer som själva kan avgöra om de ska vara självständiga människor eller får i en flock.

0