davlid

I veckan lät jag cykeln stå och gick till jobbet. Jag kunde konstatera hur mycket man missar när man far fram i bil eller cykel. Hjärnan sållar i brådskan. Ned från Viksängs centrum mot Björnövägen öppnade sig vyn över Mälaren omgiven brinnande träd. Byggnader som jag bara sett som vilka hus som helst blev plötsligt vackra i morgonljuset. Och Pilgatan som slussar in människorna i stadskärnan mot skrapan och längs de gamla Aseabyggnaderna i tegel tedde sig plötsligt riktigt riktigt ståtliga, där de banade väg mot Skrapan.

Tänker Västerås som på Pearl Jam och deras skivor. Vid första lyssningarna är de mest lite aviga, skramliga och inte särskilt inbjudande. Inte förrän man lyssnat in sig ordentligt.