davlid

Vi är i missionskyrkan söndagen 26 april. Det är gudstjänst och gospel, och i programmet finns en del för barnen. Scenen: En kvinna står vid mikrofonen med ansiktet vänt mot barnen och ryggen mot publiken. Det är tre barn och deras föräldrar står bakom dem. En herde, säger kvinnan, är en person som leder fåren rätt och som skyddar dem mot rovdjur och farliga saker. Och jag förstår på kvinnan att det är mycket viktigt att alla fåren går igenom grinden. Det är viktigt att ingen ska ta någon annan väg. Ttill exempel få för sig att gena genom att hoppa över staketet.

Följ de andra fåren. Följ herdan.

Som om det vore en dialog i filmscen. Det är inte barnen kvinnan talar till, utan till åskådarna. Där barnen spelar en roll. Fyller en funktion.

Efter den milda undervisningen ska barnen tända varsitt ljus inför församlingen. Det är knäpptyst och ljusen hamnar på plats i den stora smidessljusstaken. Den ena modern tar andäktigt sin sons lilla hand båda händerna. Med blicken fäst mot ljuset kysser hon en och jag tror hon bugar lite lätt inför smidessljusstaken.

Det är viktigt att alla fåren ska in genom grinden.

Det finns ju säkert flera sätt att se på berättelsen om herden. Vilka är fåren, vem är herden, vad finns på andra sidan grinden? Senare sa pastorn att det är Jesus som är grinden. Ett kontrollbudskap - ta inga egna initativ - är lätt att läsa in. Alla ska följa flocken. Följa ledaren. Auktoriteten. Att det är den ända vägen till, ja till vadå?

Jag blir lite orolig när jag förvånat tittar ut på församlingen. Alla verkar berörda. Inget ansikte signalerar någon problematisering.

Förvåning blev en viss upprördhet. Barnen utnyttjades till ett effektsökeri i en regisserad scen. Hjärntvätt. Någon borde ta de bakom scenen och ge dem en alternativ tolkning. Att det bara är fårskallar som utan att ifrågasätta följer flocken och uppmuntra dem att utforska sina egna vägar. Uppmuntra de att våga testa, ta sats och kasta sig över stängslet, utan att riskera att bli bortstötta av gemenskapen. Bli självständiga individer som själva kan avgöra om de ska vara självständiga människor eller får i en flock.

Oavgjort efter full tid, två mållösa förlängningar och så straffar. Straff efter straff följdes de åt, men som av en slump, snubblande Kalmar-Mönsterås till och Västerås kunda avgöra blixtsnabbt.
Efter tre månaders verkande, krystades beslutet alltså fram.
Efter ett antal tack men nej tack, blev det ja tack.
Och det blev alltså Västerås.
Ett projekt på ett år.

Och kanske existerar Kalmar även efter sommaren 2010?

Och krystades gjordes det också i Uppsala och Sonja tittade ut på den glada halvan av påskhelgen. Hon var söt på bilden och alldeles säkert i verkligheten vilket erfares helgen vecka 17.

Och gäddorna är många och utlekta i Kronobäck och våren går med in i en annan fas, pre-Västerås.

Människor hade letat sig ut i Stockholm i lördags. Som om de hållit andan till bristningsgränsen vällde de ut ur husen för att tjippa efter sol. Medborgarplatsen var full av folk och Nytorget var full av folk. De knäppte upp jackan och rullade upp ärmarna och vända ansiktet mot den värmande solen.Trots alla barn och alla barnfamiljer var alla glada. Ingen bråkade. Alla fick vara med att leka. Det fanns alltid någon plätt för någon. Och våtmarken mellan Oknöbäck och Kronobäcken är inne på sin andra säsong och alla gäddor vet. De väller in från havet och det formligen kokar i det grunda vattnet. Stora gäddor. Små gäddor. De är där för att producera yngel tillsammans.
Ansträngningarna har gett resultat.

Jodå.
De vann, Västerås, i Uppsala.
Och tiden går, och allt är som vanligt. Mesta mästarna, va de nånsin borta från tronen?
I sju år?!
Ja, tiden går.
De som alltid dominerat.
Och alltid skulle dominera.

Saker blir, men inte alltid som man tänkt.

Det har gått upp några tiotal gäddor i Oknöbäcken och Kronobäck.

Vi, vi väntar. Snart har det gått upp hundratals.

Och snart har det gått upp tusentals.

För att leka i vikar och vass och då vet vi vad det är.

Och efter det, har nya gäddor kläckts

i tiotusentals.

För en kostnad på hundratusentals

kronor.

Besluten, försöken till förutsägelser. Magkänslor och förnuft. Livsmål. Spontanitet och eftertanke. Försakelser och möjliga vinster. Vågskålar. Spika igen kistor och lärdomar. Plusminuslistor. Gamla vänner. Nya upplevelser.

På håret, men till final: VÄSTERÅS

En våtmark vid Svartö norr om Mönsterås har spärrats av med nät, finmaskigt Tobisgarn. Från två håll har området förbindelse med havet. I norr och i söder. Förbindelserna är grävda kanaler. Här ska havet ta sig in, och det som havet innehåller.

Fisk.

Men nu har våtmarken spärrats av. Havet ska ta sig in, men inte fisken. Eller rättare sagt, inte spiggen. Forskare ska ta reda på om gäddromen blir gäddor och om abborrromen blir abborrar i större utsträckningen om spiggen tas bort ur systemet.

Näten är "no trespassing" för spiggen.

De spändes upp för några veckor sedan och de hängde kvar igår. De hängde där och väntade på att får göra sitt jobb.

Mota spigg.

Vattnet är klart och några spiggar har tagit sig förbi ändå. Några ligger döda på botten och i kanten. Oklart varför. Det är en hinna på vattnet. Det är svårt att få näten täta. Mer sten och tältpinnar kanske bättrar på barriären. Nätena är egentligen no tresspassing endast för stora spiggar. Små tar sig igenom. Tyvärr. Snart kommer mängderna.

Storskrakarna har följt med maten in till stränderna. I kanalerna där vattnet är i ständig rörelse, ibland mot havet och ibland från, har isen gått upp. En Kungsfiskare svävar som en grönblå målsökande missil bort över våtmarken.

Väntandes på spiggen?

Strax senare flyger en skrämd sparvuggla iväg med en liten brun boll med en lång svans i klorna och en havsörn överaskas när den entrar scenen från skogsridån. Den verkar inte kunna välja åt vilket håll den ska fly. Det är en ungfågel och ska inte häcka än.

Snart är vi upptinade.

Vasaloppsstarten är igång i Berga by och där startade Länsstyrelsens lag i stafettvasan i fredags.

Första sträckan och 2,4 mil från Sälen till Mångsbodarna och man sa "ta det lugnt i backen, tre kilometer bara uppför", "bränn dig inte i början".  Och rösterna höll tillbaks farten. "Ta det lugnt, spara på krafterna, det är långt till Mångsbodarna".

Och det gick sakta. Backen var lång och pulsen pulserade lugnt och tryggt och "ta det lugnt det är långt kvar".

Uppförsbacken tar slut, krönet kommer och det är långt kvar. "Ta det lugnt. Inte halvvägs än. Inte bränna sig."

Plötsligt är det halvvägs. Plötsligt är det inte långt kvar.

Och vid Mångsbodarna ska det inte finnas några krafter kvar. Loppet ska vara utfört. Från start till mål. Från födsel till död. Plötsligt måste man rusa. Man måste börja ta i. Hämta in sparat krut.

På dödsbädden ska man ha gett allt.

Lyckat får man säga att det var. Budgeten gick inte ihop, scenljudet va ett enda muller och basen var ostämd. Men lyckat var det. En upplevelse. Folk köade och kom in och värmde upp lokalen. De applådera musiken och sen dansade de till Marcus och Anders som rullade vax som hade de inte gjort annat.

Men när pengar och bilnycklar försvann med kavajen var det svårt att annat än svära. Man försöker tänka äsch, det är bara pengar, titta ut på de snöklädda gatorna och låtsas som att det regnar, och forcera in Kaj Pollak floskler i sin hjärna, men det har inte så mycket effekt att välja glädje just då, nej, det är svordomar som krävs i det läget.

FAAN.

Då får man åka till Mönsterås i morgon i annat fordon, lösa ut sin skuld till bandkassan från sparkontot, ringa polisen eller hoppas att någon fått med sig en kavaj av misstag.

Eller dra en filt över huvudet och kanske kanske har allt löst sig av sig själv när man tittar fram.

Söndag. Soffa, filt och vintersport.

Och VM var ju ganska lovande. Inte allt infriades, men en och en annan medalj.. hörrni, det måste vi faktiskt vara nöjda med.

Det såg lovande ut infrö VM och vi fick jubla i triumf över ett silver. Vi fick förmånen att känna glädje och framgång bland diverse besvikelser, löften som inte höll. Och i svartbäcksmåla diskuterade amatörerna klister och pulver inför vasaloppet när de åkte x varv i den belysta 2 kilometersslingan (en sisådär 45 varv så blir det ett vasalopp) igår. Det var vinter nästan som på riktigt, nästan som det var förr i tiden. Gäddorna står snart och stampar vid åmynningarna och när loppets segrare har korats står det inte på förrän startskottet för leken går. Då ska våtmarker och forskare redan vara beredda för mottagning. Det är en ljus dag. Det är en vinterdag i februari vid kuststaden Kalmar. Det är långt till berg. Det finns inga backar att åka rullskidor i. Det är slättförs i kubik. På TV: har Anja startat i kombinationsstörtloppet och kommer lite sent i långsvängen men det ser inte så pjåkigt ut ändå. På lördag firar Tones of Home sin skiva med en massa goa människor. Och dagen fortsätter. Så småningom är det slalomåket. Och nog finns det inte en chans. Men Vonn åker GRYMT och det ser inte så lovande ut.
För Sverige.

Regeringen snackar skitår nu. Poliser och idioter snackar blattejävlar. Dystra tider framöver. Rapporter och prognoser, den ena dystrare än den andra. Och grupperingar i poliskåren har viss jargong, och cheferna.
Borg säger sånt som att det är vargavinter, att det tar tid att komma ut ur skogen och det straffar sig att inte lägga undan i ladorna.
Hans bilder andas lite tillbaks till landsbygden, är lite tillbaks till1800-talssvälten.
Man kanske ska börja odla morötter? Man kanske skulle migrera. Frågan är var?
Och vilka blir kvar.
Blattejävlarna?

Måste ge Greider rätt om konstfackeleven som simulerade ett självmord och bråkade med och spottade på vårdare. Det var något om att det är ett problem att de här konstutövande ungdomarna kommer från välbärgade situationer och inte har någon koll på det är att jobba. På riktigt. Som byggare. Som byråkrat. Eller som psykvårdare.

Jag håller med.

Det här känns lite medelklassungdom som som sitter på barer och dricker drinkar och röker joints i experimentellt syfte och ondgör sig över psykvården ditten och datten, poliser är dumma, och samhället är skit vi måste göra något, ja vet, vi tar en joint till och gör en installation för vi är konstnärer och oantastbara och vår uppgift är att gå mot normen, röra om och provocera, och vänta bara ni ska tacka oss för att vi"take one for the team".

Och kanske finns det ett ädelt syfte bakom installationen, om vi tillåter oss att kalla det för ett konstverk, men det är respektlöst. Jag gillar det inte. Jag tycker hon visar bristande förståelse för de som arbetar på psykakuten och för de som har anhöriga till individer som tagit sitt liv och jag tycker hon gör en egoistisk handling eftersom hon vill ha uppmärksamhet och väcka debatt. Men hon gör det respektlöst. Och därför gillar jag det inte.

Men längre är svårt att komma.

Det var Voltaire va, som sa nåt med att avsky någons åsikter men att vara beredd att dö för den.

I Sverige får man göra sånt här.
Vi har yttrandefrihet och högt i tak.
Och under det här taket ryms även galenskap.
Vare sig den är på psykakuten eller på konstfack.

Och det är rätt juste.

Mycket "hörru det ser lovande ut inför VM" Vi får la se efteråt, men det ser onekligen lovande ut inför VM. Både utförs och längdförs. Blir kul och spännande. Gränsen mellan förhoppning om framgång och oro för besvikelser, som gör idrotten dramatisk.

Nu, tyskland.

Man kan baka bröd på flera sätt. Man kan sätta sätta surdegskulturer och gå in för det. Leta det perfekta brödet. Man gör det för att man vill ha det på ett visst sätt. Ett sätt som inte går att köpa.

Och man kan köpa färdiga mjölblandningar. Det ända man behöver bidra med är vatten. Och det känns ändå som att man bakat Sitt Eget Bröd. Man bakar sitt bröd och går sedan på groggfest och har riktigt trevligt. Dagen efter äter man Sitt Eget Bröd till frukost.

Man blandar sin blandning och det känns som att man inte är beroende av någon. Man behöver inte någon affär eller grossist eller maskin eller företag som vet hur man gör och som petar ingridienser med E framför. Skulle det bli krig och om brödbagarna skulle få stänga sina brödbagerier skulle man klara sig.

Efter det kan man ju tänka på att någon i krig också måste rådda ihop en ugn, fixa lite el, blanda blandningen med gryn´n stuff, fixa jäst och packetera, marknadsföra och leverera etc, så kanske man inte "kan själv" så mycket trots allt eller är så värst oberoende.

Men känslan är go så länge man kan lura till sig den.

**
 
Korpen är också nästan som på rikigt och ikväll är det match i innomhusserien. Det är längesedan nu och man får göra så gott man kan. Fotboll är ju en sport där man kan gå in för att förstöra för motsåndarna..

Men först några mackor.

Att

Kolla grammisgalan och inte känna igen mer än några enstaka låtar i kategorin årets låt och förvånat utropar "ofan, soundtrack of our lives, finns de fortfarande!?"

Planera att gå hem 23.05 från en pub.

Sakta glida över från favvokanalen p1, till p4.

Se fram mot nästa omgång av på spåret.

Ringa och jämföra priser på "gör det själv hallar" när bilen börja bli skitig.

Fundera på att köpa en sån där ipod, ska tydligen vara poppis.

Lyssna på sina gamla skivor och tycka usch, nej det där var lite väl skramligt

Tycka att hörrni, vi hoppar väl över det där med julklappar va, och mena det.

Säga att hon den där Graf inte är nå vidare sexig för hon ser ju så plastig ut. Och mena det.

**

Nu skiter jag i galan och går på krogen.

Inte långtifrån stugan vid sjön Mösvatn i Fylket Telemark bombades under andra världskriget fabriken där tungt vatten tillverkades. Den stora vattenkraftanläggningen har torrlagt fåran som skär igenom den lilla staden Rjukan, som ligger inklämd mellan två sluttningar, i en dalgång, nedanför fjället Gaustablick. Har jag någonsin skurit mig igenom storslalomskären med en sådan vy framför mig? Tror inte det.

Vid Mösvatn var det vinter, det var snöstorm och kollonnkörning över Hardangevidda. Det här är vägar med vägbommar, för att de ska kunna stängas av vid oväder. Blåsten stängde alla liftar och höll de välbärgade fjällsemestrande norrbaggarna inomhus, i sina tjärade trähus. SUVarna var helt täckta i snödrivor. Men blåsten gick över och öppnade landskapet. Några minusgrader. Nysnö och färskt spårade längdspår - perfekt före. De nya röda atomicskidorna forsade fram. eller ja, i nerförsbackarna i alla fall. Ett litet tag, innan de låg som plockepinn någonstans ovanför snöytan där mitt huvud var nedkört.

Det finns vinter i världen. Man behöver inte åka långt från det smutsbruna Oslo och Drammen för att hitta den. Till och med i Västerås (som, har jag lärt mig nu, är sveriges femte stad) ligger det ett vitt potatismjöl mellan grässstråna och en flack eftermiddagssol lyser upp stora rummet i suburbvillan där mitt liv grundades.

Kollade in ett nytt litet projekt, som kompare till en gospelkör. Vi testade två låtar. Rena Tower of Power gunget. Kan bli kul.

Det där med fildelning.
Människor investerar pengar, tid och kreativ kraft på att producera musik.
De äger rätten till sina verk. Om de vill kan de sälja den. De vill kanske leva på den.
Men så väljer andra att sprida musiken. Gratis. Utan att den som investerat pengar och äger rätten till verket får något.
Och anser dessutom att de bör ha rätt till det.
Och det är väl av samma skäl som vi måste låsa våra cyklar. (För har vi rätt att ta hojar som är olåsta? Bara för att vi kan?)

Men jag kanske tänker fel. Kanske har missat något. Och visst har jag väggar av glas. En och annan nedladdad låt. Snor en och en annan bild från internet till någon powerpointpres.

Och när jag satt där i kyrkans lokal och väntade smått otåligt på att kören skulla öva klart sin stämmer fastnar blicken på ena hörnet av det kopierade notpappret; "kopiering förbjuden".

Och saker verkar vara som vanligt trots denna kris. Denna svåra tid. Julmässan var som vanligt ogenomtränglig. På stan idag vällde folk fram. Till och med kyrkan var full med människor. Det var grisar i små hagar, korvtånd och gissa granens höjd för 20 kronor och vinn en tomteluva. Människornas kroppar orkade knappt bära upp sina kassar.

Var det värt de där dryga 4 åren som CSN lånade ut pengar. Nu ska de ha tillbaks det. 16 000 om året ska de ha. Och med tanke på inkomsten som de där poängen har gett så är det frågan om det går ihop. Men jag har ett jobb. Jag har ett bra jobb. Imorgon tar jag bussen till Mönsterås och tar i.

13000 invånare, en bluesfestival och ett stort pappersbruk. 15 mil kustlinje, Alsterån och Emån och en jädra massa skog. Öar, E22an och övergödd Östersjö och små söta trähus. Vass och träsk och vandringshinder. Ramdirekiv och diken som ska läggas igen. Det verkar onekligt lovande.