davlid

Dikterna i den här samlingen är inget vidare. Mest ett orgie i självömkande, otillräcklighet och någon passivitet inför våra behov och drifter. Den är lättläst och budskapet övertydligt, vilket förstärker känslan av att vara lite misslyckad.

Så på något sätt är detta en mycket givande diktsamling. Jag gillar utgångspunkten, att vi liksom kan tappa känslan av att bestämma själva, blir slavar under våra behov.

Så, tack, Henrik för denna risiga diktsamling som jag läste med behållning.

Läste debuten ”Det är bara gudarna som är nya”. Förstod inte mycket. Men så hörde jag honom läsa upp dikter live, och rycktes med av hans rytmik och lugn. Hans röst finns med när man läser Omega. Det är effektfullt. Rekommenderas.


I övrigt. Bakis efter en rolig fest på landet (Ni vet, man är i ett hus och har ingen annan stans att ta vägen).


Om valet (i kalmar):
På Ängö röstade 43,4% på moderaterna och 23,0% på sossarna. I Norrliden röstade 10,8 på moderaterna och 58,6% på sossarna.
Vad säger detta?

”Den som vandrar om dagen snavar inte, eftersom han ser denna världens ljus. Men den som vandrar om natten, han snavar, eftersom ljuset inte finns i honom.” Detta är en utsnitt ur Johannesevangeliets 11:e kapitel.

Boken ”Den som vandrar om natten” handlar om Markus. När hans fostermoder dog slutade Markus att se. Kaldéern Anjalis, tog sig an pojken, och fick hans ögon att börja se igen. Detta skedde genom att ge pojken inre bilder och trygghet. Men Markus saknade livsvilja och bar på mycket hat och självförakt. Han blev lämnad av Anjalis, som begav sig ut på det uppdrag som var hans öde, att följa Jesus.

Detta är en mycket komplex roman. Historien är invävd i romarnas, grekernas och judarnas historier och myter kring tiden för Jesu födelse. De bibliska referenserna är många. Romanfigurer som förekommer är Johannes, Pontius Pilatus, Balzar (Anjalis far och en av de tre vise männen), Martha, Lazaros, Herodes m.fl. Boken är en berättelse om inre skeenden, kärlek och rädsla. Bibliska myter och historiska skeenden varvas med fiktion.

Berättelsen i sig är berörande. Språket är ganska rakt och enkelt, fokuserad på dialog och berättande och gestalternas tankar och känslor. Miljöbeskrivningarna är mycket sparsamma, vilket gör att det ibland är svårt att känna sig närvarande i skeendet.

Det är en mycket bra berättelse i sig, men kan troligtvis höjas ytterligare genom en kunskap om historien och myterna från den här tiden. Dessa har jag inte.

Än.

Bakom detta ansikte finns erfarenheter från 90 år samlade. Ett resultat av dessa erfarenheter är Emma, tre generationer senare.

Deras namn är Margit Liderfelt och Emma Liderfelt.

Margit är min mormor och Emma min brors dotter.

Och bakom dessa, finns i rakt nedstigande led, livets uppkomst.

Några miljarder år tidigare.

Då och då slår rullgardinen till fönsterkarmen, och en svalkande vind far genom lägenheten. Sören Larssons inspirerande bok om "Berättande journalistik" är nästan utläst. Den har skuggat mitt ansikte från den brännande solen stora delar av helgen.

Jag kan knappt vänta på att skriva en scen.

Brevromaner kräver en viss skicklighet för att lyckas med. Det här är en exempel på en lyckad sådan.

"På det stora hela var det en lyckad begravning" är ett ganska ofta citerat exempel på en bra första mening i en roman. Stilistiskt är "Kära Agnes" ett mycket väl utfört hantverk. Man är med från början till slut. Presentation, konflikt, stegrande konflikt och upplösning.

Boken är varken djuplodande, personlig eller särskilt känslomässigt berörande. Men en regning dag i juli fyller den ut alldeles lagom.

Min förutfattade bild (präglad av media antar jag) var att Horace Engdahl var en besserwisser i akademien som presenterade nobelpriset. Nu har jag läst honom (äntligen), bildat mig en egen uppfattning. Och, ja, han är en besserwisser. Och tillika en lysande ordkonstnär. ”Meteorer” är som en godispåse med korta och välformulerade texter. Texterna reflekterar över ord, litteratur, konst och musik mm. Här finns meningar som ”För dem som saknar sympati för människans vulgaritet är litteraturen ett främmande område” eller ”Åtminstone mina fiender tror att jag är något”.

Man kan svulla i sig hela påsen direkt, eller gå och smygta en karamell då och då. Den har ett behagligt litet format och är lättillgänglig, både bokstavligt och bildligt, så att säga.

Testa gärna.

Sugen på poesi? Jag tyckte det var svårt att börja läsa dikter. Jag fattade dem inte. När vi kom till poesidelen av en skrivaskola jag gick för några år sedan började vi med Ekelöf. I dikten sov blommor i fönstret, fönster stirrade tanklöst coh flugorna står stilla och tänker.

För fyrkantiga typer som jag (som vet att blommor inte sover, att fönster inte stirrar och flugor inte tänker), underlättas upptäcksresan bland dikter och poeter av böcker som "Århundradets ordmusik. Från Anders Österling till Lars Forsell". Göran Hassler, författaren till antalogin, har valt ut dikter och poeter och kommenterat dem med små texter. På varje uppslag finns dessutom illustrationer som ytterligare hjälper hjärnan att träda in i dikterna.

Hassler har gjort ytterligar antalogier i samma serie. Förlaget är En bra bok för alla.

Rekommenteras!
D

I ”Nya Författarskolan” upplyser Göran Hägg oss om vad som är bra böcker och inte, samt vilka personligheter som redan på ett tidigt stadium kan ge upp sina författarambitioner. Med mera.

Det är en intressant och tänkvärd bok för de som läser och/eller skriver. I slutet finns en lista på berättelser som, enligt Göran Hägg, uppvisar en teknisk fulländning. En av berättelserna är Eyvind Johnssons ”Drömmar om rosor och eld”.

Eftersom den fanns i min bokhylla började jag läsa den. När jag hade kommit 40 sidor frågade någon vad den handlade om. ”Jaadu”, sa jag, ”det vet jag faktiskt inte riktigt”. Efter 70 sidor tänkte jag att jag ska i alla fall läsa 100 sidor innan jag lägger av med den.

Efter 72 sidor gav jag upp. Säkert en tekniskt fulländad roman. Men vissa böcker är helt enkelt inte till för vissa personer.

Basarnas bas: Fender Jazzbas, USA-tillverkad:





Och framför allt: den är MIN!

Läser Vredens Druvor. Inte för inte som karlen (Steinbeck alltså..) fick nobelpriset. Den innehåller mycket sanningar om människans natur och om demokratins storhet som samhällsstruktur – det ömsesidiga beroendet. Lyssnade samtidigt på Springsteens ”Ghost of Tom Joad” (Tom Joad är romanens huvudperson) för att ytterligare förstärka känslan av att vara Kalifornien när det nu var det hela utspelade sig, 20-30-talet kanske? Det blev en helhetsupplevelse. Får väl bli filmen också någon gång..

I hans tredje roman (på svenska i alla fall) berättar Coetzee om en kvinna som berättar om hur hon gled ned i vattnet och hamnade på Robinson Crusoes ö, och om hur hon berättar historien för Mr Foe som sedan berättade om Robinson Crusoe. Detta är, som ni förstår, en rätt klurig roman, mycket diffus i sina kanter. Vad har substans och vad är fiktion? Det är berättande i absolut högsta klass. Hans typiska drag som jag gillar finns där; förmågan att sätta fingret på existentiella frågor, belysa mänskliga egenskaper och den ständiga strävan framåt. Likaså återfinns den ofta återkommande relation med den fattiga svarta vilden och den kultiverade vite personen, de omaka sexuella relationerna och kommunikationens essens. Tycka vad man vill om den, men en lysande roman är det.

En överambitiös lista på böcker jag läst under året..

Sverre Sjölander ”Vårt djuriska arv”
Intressant översittarbok om beteendets biologiska aspekter.

Hjalmar Söderberg ”Doktor Glas”
Klassiker helt enkelt, bör läsas.

Judith Hermann ”Sommarhus, senare”
Kritikerrosad novellsamling som säljer. Jag tycker de flesta novellerna i boken är händelsefattiga och tråkiga.

Torgny Lindgren ”Ormens väg på Hälleberget”
En mästerligt författad berättelse.

Ernest Hemingway ”Och solen har sin gång”
Den är grym, även denna tredje läsning av boken.

Stig Larsson ”Avklädda på ett fält”
Högtravande intellektuella betraktelser om konst och annat, handlar egentligen inte om någonting, men språket är grymt juste ibland, men ofta också mycket tråkig.

Ernest Hemingway ”Farväl till vapnen”
Krig, kärlek och död. En lyckad Hemingway:sk kombination

Lisa Jonasson och Andreas Eriksson ”Texten”
Två unga författare som kommunicerar genom en text. Förvånar mig hur svårt det var att skilja dem åt. Det var som att en person hade skrivit. Högtravande akademiskt och ett intressant koncept.

Juha Vuorinen ”Dilledagboken”
Kultaktig knull- och äckelromantik. Jädrig rolig i all sin billiga låghet.

J.M. Coetzee ”Elisabeth Costello”
Högtravande, symbolisk och litterär. Sista novellen är lysande. I övrigt rätt tråkig bok.

Björn Ranelid ”Kvinnan är första könet”
Om systrarna Ribe och Björns? kärlekshistoria med en av dem. Storvulet idealiserande gör den kanske inte trovärdig. Men det är ändå en läsvärd roman.

Christina Claesson ”Djuriska sagor”
Lite ojämn novellsamling. Vrickade, lekfulla och surrealistiska berättelser.

Stewe Claesson ”Rönndruvan glöder”
En ganska avancerad roman om Tegnér. Bildande och nästan väldigt gripande.. Tegnérs existentiella grubblerier och formen är behållningen.

Bengt Ohlsson ”Gregorius”
I utkanten av ”Doktor Glas” skymtar prästen Gregorius´ personlighet. Här är han huvudperson. Mycket bra bok.

Sigge Eklund ”Det var 1988 och hade precis börjat snöa”
Utelämnande roman om en frigörelse från en dominant och fåfäng farsa. Bra.

Imre Kertész ”Mannen utan öde”
Bör läsas.

Per Olof Enquist ”Nedstörtad ängel”
Säker storslagen, men jag hajar inte riktigt…

Per Ariansen ”Miljöfilosofi”
Ett mycket intressant ämne i en mycket tråkigt skriven bok. Läste inte ut den.

Graham Greene ”Den mänskliga faktorn”
En välskriven historia.

”Debut 2005”
En person som gjorde intryck: Ulf Krook. En egen karismatisk och enhetlig berättarröst.

Malte Person ”Livet på den här planeten”
Högtravande lekfulla betraktelser över en tillvaros olika aspekter. Befriande kreativt utbrott och en inspirerande bok.

Viktor Rydberg ”Singoalla”
En utomordentligt tråkig bok.

Peter Høeg ”Fröken Smillas känsla för snö”
Ett intellektuellt språk i en kriminalromanskostym. Spännande och bra.

Daniel Sjölin ”Personliga pronomen”
En kreativ språklek med utgångspunkt från en känslomässigt mer eller mindre störd överklassfamilj. Läste den två gånger på raken i ren fascination.

Lars Gustafsson ”Strövtåg i hembygden”
Det är kul att höra om betraktelser kring platser och personer som pratar om MINA platser. Det är som att vi har en liten nyupptäckt gemenskap. Lite provocerande är dock hans högervridna besserwissriga undervisande.

Lena Andersson ”Var det bra så?”
Koncentrat av eländen förknippade med förorten. En motreaktion mot romantiserandet av den svenska underklassen. En mörk, arg, intensiv och snabbläst bok. Viktig.

Olof Lagercrantz ”Om konsten att läsa och skriva”
Gav mig inget att läsa denna. Den är välskriven och tråkig, utan smittande kreativitet.

Niklas Rådström ”Skuggan”
Jag känner mig snarare språkligt och intellektuellt otillräcklig. Det är hoppigt. Det är mycket natt, jord och mörker och folkmassor och meningar utan punkt och brutna trådar.
Sådär helt enkel.

Hermann Hesse ”Dikter”
En samling av hans poesi. Tråkiga existentiella dikter i någon typ av bundna versmått. Jag läste inte de sista dikterna.

Malte Persson ”Apolloprojektet”
Goja, eller konst. Hårfin skillnad, men han ordleker med en viss auktoritet, med stora språkkunskaper och känsla av medvetenhet.

Kim Hiorthöj ”Man kan inte svika sin bästa vän och bli bra på att sjunga samtidigt”
Det här är en rätt lättläst diktsamling, även om den är rätt vrickad och surrealistiskt. men det är som korta meningar, små små prosatexter. De är medvetna, och det känns självklara. De är som promenad en ljummen sommarförmiddag och människor har semester och tar varje timma som den råkar komma.
Eller nåt.

Jörgen Lind ”Här kommer de varma strömmarna”
Det är en mycket innehållsrik diktsamling. Varje mening känns tung av symbolik och referenser. Men samma meningar kan även upplevas som ordbajseri och rappakalja. Jag växlar mellan att dels uppleva att det finns en massa saker under orden och dels att det bara är ett skal polerat med en massa betydelse lösa ord. Jag vet fortfarande inte vilket av det är.

Magnus Ringgren ”Det är inte som det var att gå längs stranden. En guide till Tomas Tranströmers Östersjöar”
Lyssnar på Tomas Tranströmers inläsning av sin egen ”Östersjöar - en dikt i sex avsnitt. Och läser Magnus Ringgrens guide till dikten ”Det är inte som det var att gå längs stranden”. Gång på gång…

Denna bok är ett koncentrat av eländen förknippade med förortsmiljön. Livsmiljön för fattiga, socialbidragstagare, invandrare och människor med olika typer av trasigheter. En motreaktion mot romantiserandet av den svenska underklassen, oavsett vilket ursprung individerna har.

Eländet beskrivs utifrån några ungdomars uppväxt. Eländet beskrivs, men jag söker förgäves en förklaring. Författaren är arg, men på vem? På de okunniga? På medelklassen? På guden hon inte tror på som gjort världen orättvis? På att livet inte baseras på rättvisa?

Boken är ett inlägg i samhällsdebatten, men vad vill den säga? Hur ska vår strävan från orättvisor som finns konkretiseras. Högre skatter. Lägre skatter. Mer invandring. Mindre invandring. Mer tvång. Mindre tvång. Jag vill veta vad Lena Andersson anser, eftersom hon har valt att den beskrivning hon har valt.

En mörk, arg, intensiv och snabbläst bok. Viktig. Men jag kan inte låta bli att tycka att den är mörkmålande och negativ. Beror det på att jag är uppväxt i ett tryggt villakvarter? Skulle vilja höra reflektioner från någon som kommer från liknande miljöer som bokens Stensby.

En kreativ språklek med utgångspunkt från en känslomässigt mer eller mindre störd överklassfamilj. Persongalleri: Sonen (jag) till Agneta. Han hatar sin kropp, sin mamma, sin syster, ja i princip allt och alla. Agneta (hon), nyskild från torr ingenjör, labil och känslokall kvinna som tyckt hon var värd något mer. Sunesohn (vi), uppblåst kapitalist och rasist. Hans dotter Emma (du), en ung självupptagen vacker tonårsdotter vars riktiga mamma dör samma helg som boken utspelar sig.

Hans mycket rika och fantasifulla språk lockar fram äckelkänslor, både hos mig som läsare och hos de olika personerna i boken. Han tar fram karaktärernas (människors i stort??) mörka sidor och deras egen avsky mot sig själva och omvärlden. Boken genomsyras av självupptagenhet, girighet, sorg och trångsynthet. De hatas av sig själva och av andra, särskilt av de som bor nere i dalgången, de fattiga, invandrarna.

Boken känns som en spark mot överklassen och/eller egoism och girigheten som mänsklig egenskap. Hur som helst en uppvisning i språklig formmässig konst. Läste den två gånger på raken i ren fascination.

Det här är siffror ur budgetpropositionen för 2006:

26 miljarder går till bistånd.
7 miljarder går till invandrare och flyktingar.
22 miljarder till studiestöd.
4,5 miljarder till natur- och miljövård.
129 miljarder går till ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp.

Enligt skatteverket:
78 miljarder förlorar staten på svartjobb.

Hur kan detta var möjligt? Siffran ovan rapporterades av DN 21 november. I samma nummer rapporteras om en undersökning Demoskop har utfört på uppdrag av Skatteverket. Den typiska svartköparen är välbetald man, bor i villa och köper svart därför att personer i framträdande ställning bryter mot samhällets normer och att de tycker skatterna är för höga.

Höga skatter är naturligtvis en förklaring. Men det handlar om hur vi ser på samhället också.

Medelklassmän saknar tydligen insikten om att de är delaktiga i en kollektiv välfärd.

När jag ska gå till jobbet går jag ut på en asfalterad väg. På vägen dit släcks plötsligt gatljusen som lyst upp staden hela natten. Jag kommer till en korsning, trycker på en knapp och en grön gubbe talar om för mig att jag nu kan gå, för det kommer inga bilar för dem ser en röd måne som betyder att de inte får köra. På lunchen går jag ned till centrum, till vårdcentralen, där jag för 80 kronor får besöka en läkare som skriver ut penicillin till mig. När jag kommer hem ringer mormor och berättar att en jättetrevlig flicka har varit och städat hos henne och sedan ser jag på nyheterna om hur smittskyddsinstitutets experter upplyser om fågelinfluensan.

Hela tiden överöses jag med tjänster som vi tillsammans har betalt, beslutat av politikerna vi valt.

Ändå har vi närt en attityd där vi känner stolthet över att ha gjort ett klipp när vi köper en svart tjänst. De höga skatterna finns lägligt nog till hands att gömma bristande moral och trångsynthet bakom. Vilket självbedrägeri.

Vi har demokrati. Är vi missnöjda på skattenivån, eller fördelning av statsfinanserna, får vi påverka politiker med lobbying, val eller kanske själva vara aktiva inom politik. Förutsättning för att en demokrati ska fungera är att vi inrättar oss i den ram som folkvalda politiker har gett oss, även om vi har svårt att få plats ibland.

Min slutsats blir utifrån detta, att om man vill minska denna enorma förlust av pengar till det allmänna, så är det attityder hos välnärda villaägande män och dess ”sfär” man ska påverka. Lägenhetsboende lågavlönade kvinnor köper mycket sällan svarta tjänster. Vi ska börja smitta varandra med en stolthet över att tillsammans bygga upp alla dessa tjänster, en heder över att betala våran del för de tjänster som vi kan få möjlighet att använda, eller kanske en dag måste använda.

Jag tycker också att undersökningen signalerar att vi bör sänka skatten, åtminstone på vissa tjänster och varor. Förhoppningsvis blir vi då mer benägna att betala vita priser. Men jag tror inte detta räcker. Det är hela svartjobbskulturen hos vissa samhällsgrupper måste luckras upp. Vi behöver underblåsa en attityd där vi faktiskt accepterar att en viss del av våran inkomst går till det allmänna.

Det blir så fantastiskt korkat när medelklassen som lever i en föreställning att man måste fuska för att gå runt, och samtidigt har två nya bilar i garaget och en ny swimmingpool på baksidan av huset, försöker svära sig fria från ett eget ansvar genom att skylla på att vi har för höga skatter.

Förespråkande av dålig moral för egen vinnings skull smittar av sig som gäspningar. Istället ska vi smitta varandra med en vidsynthet och klarsynthet över att vi är här tillsammans, och gemensamt bidrar till varandras utveckling. Att vi är ett mer ihopkittat kollektiv än vi tror.